• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Sven Wollter: "Lev till det allra sista andetaget!"

    I 80-årsåldern inledde folkkäre skådespelaren Sven Wollter en ny karriär, som romanförfattare. Nu har han skrivit två böcker och Sven ser bara framåt. Något liv efter detta tror han inte på, så det gäller att utnyttja varje andetag i detta!

    Sven Wollter: "Lev till det allra sista andetaget!"

    Sven Wollter låter mig få veta att det varit en mycket tidig morgon. Att han slagit igen sommarhuset ute på Orust för vintern och packat för på måndag åker han och hans fru Lisa till Italien.

    I hotellobbyn där vi ses i centrala Göteborg kommer var och varannan fram och vill visa sin uppskattning för allt från olika roller som skådespelare till senaste debattartikeln han skrivit i Aftonbladet. Sven tackar vänligt och vi slår vi oss ned vid ett bord. Han beställer en räkmacka med öl.

    Som skådespelare är han erkänd och erfaren men som författare är han förhållandevis ny.

    – Jo jag har ju skrivit en hel del genom åren, men Britas resa är min andra roman och ärligt talat var den mycket svårare att skriva den här än den första, Hon han och döden. När man skrivit en bok som fått bra recensioner är det liksom "upp till bevis" med den andra, men samtidigt är det ju inte för att tillfredsställa en eller annan kritiker som man håller på.

    Feministisk roman

    Sven berättar kort om handlingen, om huvudpersonen Brita Jacobsson som föds 1920 i Kramfors och som 11-åring bevittnar hur militären skjuter mot demonstrerande arbetare. Hennes äldre väninna Eira visar sig finnas bland de dödade. Brita tar sig till Stockholm, där hon som städerska råkar dräpa en berusad brädgårdsdirektör som försöker våldta henne.

    Den andra kvinnliga huvudpersonen är en verklig historisk person, Brita Scherzenfelt, som levde i en helt annan tid. Beröringspunkten mellan de två Britorna är slottet Bäckaskog, Scherzenfelts födelseställe, och Jakobssons tillflykt i ett svårt skede av hennes liv, när hon jagas av polisen för dråpet på direktören.

    Sven har fångat 40- och 50-talens tidsanda i boken och det är inte utan att man får associationer till serier som Fröken Frimans krig och Vår tid är nu. Invävda finns samtidigt Svens egna reflektioner från krigstiden. Det är på många sätt en feministisk roman, om att inte bli trodd efter att blivit utsatt av ett övergrepp. Det är en berättelse om kvinnor som vägrar bli offer och väldigt aktuell med tanke på #metoo.

    Sven berättar att hans mamma uppfostrade honom och hans syskon så att det inte skulle vara någon skillnad mellan flickor och pojkar.

    – Tidigt fick jag lära mig att stoppa strumpor, laga mat, sticka och sy. Jag har alltid varit väldigt nyfiken och tyckte mest att det var kul och jag tror att det främst var min mamma som gjorde att jag inte blev någon buse eller machogubbe.

    Redan som 10-åring började Sven arbeta i mjölkaffären och efter skolan bar han ut mjölk och bröd till tanterna i kvarteret.

    – Jag var envis, uthållig och arbetsam men om skolan tyckte jag inte, så det blev slätstrukna betyg. Minst sagt..


    Som ett äventyr

    Som barn gick Sven inte omkring och drömde om att bli skådespelare. Att han som 19-åring sökte till elevskolan vid Stadsteatern i Göteborg var mest på skoj, som ett äventyr. Han kom in på första försöket. Otroligt nog.

    – Det var väl liksom ödet som bara slog till. Jag bara kände att jag hamnade rätt, att det var skådespelaryrket som hade sökt upp mig och inte tvärtom. Jag fick uppleva hur fantastiskt det var att få stå på scen och fånga en publik. Och jag insåg att jag hade en förmåga att kunna identifiera mig med de gestalter jag skulle göra till mina för att nå ut till människor.

    Sven beskriver aha-upplevelsen som underbar men under de tio första åren gick det både upp och ner i karriären. Det var först efter Hemsöborna 1965 och framför allt efter Raskens som han nådde den riktigt stora publiken. Idag finns det nog ingen svensk som inte vet vem Sven Wollter är.

    – Det är klart att det är positivt att bli stoppad på stan så här och höra att folk tycker man är bra men denna enorma uppskattning har jag verkligen aldrig strävat efter. Det viktiga för mig var att kunna klara mig själv och allt eftersom livet flöt på kunna försörja min familj och alla dessa ungar jag varit med om att sätta till världen.

    Sven beskriver fattigdomen han växte upp i som barn.

    – Under kriget, när pappa gjorde militärtjänst i Pajala, fanns det stundtals inte ett öre i huset. Det var många i våra kvarter som hade det likartat så det var ta mej tusan inte lätt att få köpa på krita i speceriaffären.


    Ville något mer

    Teaterlivet har Sven lämnat bakom sig, med undantag för en eller annan film- eller tv-roll som nu senast i Solsidan.

    – Att vara med i en föreställning på en teater tar åtminstone ett halvår inkluderat repetitioner. Som ung är inte ett halvår så mycket men för mig som 85-åring är det väldigt lång tid. Den nyfikna personen i mig ville något mera, se om det fanns något annat där ute. Att det blev Word-programmet på min dator var nog knappast en tillfällighet.

    Sven säger att all konstnärlig gestaltning har gemensamma drag.

    – Ja, på så vis att det inte kan komma något ut ur mig som inte tidigare har kommit in i mig. Både när det handlar om mina figurer på scenen eller karaktärerna i mina romaner måste jag först och främst leta i min egen erfarenhetsvärld. Och har jag inte det som krävs måste jag se till att skaffa det.

    Trots en gedigen karriär går det inte att luta sig mot gamla framgångar.

    – Nej fy för den lede. Gamla framgångar växer det mögel på. Som på gammalt bröd. Oätligt blir det. Bara till att slänga.

    Rollen som Gusten i Hemsöborna blev Sven Wollters stora publika genombrott.

    Foto: TT

    Vad gör dig lycklig?

    – Jag använder sällan det ordet. För många handlar lycka om att gå klädd i rätt kläder, se ut på ett speciellt sätt eller vinna tre miljoner på lotto. Samtidigt gråter de sig kanske till sömns om kvällarna. Nej, för mig handlar lycka om att det går bra för mina barn, att min fru mår bra eller om att sitta och prata med en journalist från Hemmets Journal utan att behöva staka mig. Att leva och må väl. Själva livet är lycka för mig! Att ännu få leva det.

    Hur känner du inför att åldras?

    – Vadå "inför" att åldras? Det har jag hållit på med sedan jag föddes. Men i dessa dagar har åldrandet saktat av. Det har liksom inte hänt så mycket de senaste två decennierna. Jag springer inte lika fort längre. Jag springer inte alls. Och jag är inte lika snabbtänkt. Jag tycker det är ganska mysigt att bli en gammal man. Jag skulle behöva gå ner 20 kilo för att bli mer rörlig men kan man inte springa är det svårt. Fast än så länge kan jag knyta mina egna skor..

    Är du rädd för döden?

    – Rädd är inte rätt ord. Jag tycker det är bedrövligt att jag snart ska in i evigheten. Det känns inte kul att jag inte längre få prata eftersom jag är så väldigt social som människa. Jag behöver inte alltid prata själv men jag trivs med att vara bland andra. Sitta på ett kafé i Paris och bara glo. Jag vill inte sluta med det och jag tror inte på ett liv efter detta. Det som återstår är intigheten, dessvärre. Noll. Att dyka ner i en burk med skosvärta. Trist. De som tror på himmelriket är väl bara att gratulera men jag är rädd för att de har föga nytta av det som döda.

    Vad skulle du vilja säga till pojken Sven Wollter?

    – Du kan inte se det men längst inne i mitt innersta är fortfarande en pojke. Jag ser fortfarande på livet med en pojkes unga nyfikna ögon. Jag bär med mig en stor erfarenhet av livet men bär samtidigt på en brinnande nyfikenhet på vad nästa dag bär med sig. Jag är mer nyfiken på vad pojken skulle säga till mig, vuxne Sven. Jag tror han skulle säga: "Stanna inte upp. Gå vidare. Än finns det liv, använd det och lev nu till det allra sista andetaget."

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!