• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Martina fick ansiktet krossat av nedrasande järnbalk

    Martina Ruuths liv förändrades på ett ögonblick då en stålbalk kom nedrasande på gångbanen där hon gick. Det tunga slaget krossade hela Martinas ansikte. Första tiden efter olyckan grämde hon sig över att hon befunnit sig på fel plats då balken föll, men idag känner Martina tacksamhet över att både hon själv och den femåriga flickan som hon höll i handen överlevde händelsen.

    Martina fick ansiktet krossat av nedrasande järnbalk

    Den 5 oktober 2017 hade lika gärna kunnat bli som vilken annan dag som helst i Martina Ruuths liv – åtta timmars arbete med utsatta barn följt av thaiboxningsträning och middag med pojkvännen Dirk. Två små och till synes triviala beslut gjorde att det istället blev en dag som kom att dela in Martinas liv i ett före och ett efter.

     – När jag kommit till min arbetsplats den morgonen övervägde jag om jag skulle stanna inne och jobba eller följa med den övriga gruppen till en lekpark. Eftersom det var det första lekparksbesöket för en femårig flicka som jag skulle vara kontaktperson för bestämde jag mig till sist för att gå med ut. Jag resonerade att det var ett bra sätt att lära känna flickan, förklarar Martina.

    – Det finns några olika lekparker i närområdet. Det var jag som föreslog att vi denna gång skulle gå till den park vi var på väg till då olyckan skedde.

    Den lilla gruppen promenerade i godan ro på en gångbana då en kraftig smäll hörs. En grävmaskinist har av misstag rivit ner en drygt sex meter hög stålbalk som bär upp vägskyltar. Balken faller rakt på Martina som går på andra sidan vägen, hand i hand med den femåriga flickan.

    – Jag vill minnas att jag tittar åt det håll som smällen kommer ifrån och att jag då ser grävmaskinen. Sedan blir allt svart. Efter ett tag får jag upp ögonen. Jag ser att jag ligger på asfalten och att det är jättemycket blod omkring mig.

    Martina försöker ställa sig upp, men kroppen lyder henne inte. Hon segnar ner igen.

    – Jag har ingen koll på var jag är eller vad som har hänt. Efter några minuter av panik och förvirring börjar jag få situationen klar för mig. Luftvägarna blir fulla av blod när jag andas, vilket får mig att förstå att jag är skadad i huvudet. Jag konstaterar att jag inte kommer att kunna boxas mer. Sedan vandrar tankarna till min pojkvän Dirk. Å vad sorgligt att vår kärlekshistoria skulle få ett sådant här slut, tänker jag. "Dör jag nu?" frågar jag min kollega Sara och en kvinna med barnvagn som sprungit fram till mig. "Nej Martina, du ska inte dö", svarar de.

    Kvinnan med barnvagnen drar fram en blöja ur sin skötväska och lägger den under Martinas huvud för att den ska suga upp blodet. Hon håller Martina i sin famn och pratar med henne.

    – Jag är så skadad att jag inte kan se kvinnan, men hennes trygga röst som hela tiden uppmanar mig att andas och försäkrar att hjälp är på väg har en lugnande effekt på mig. Jag känner ingen smärta där jag ligger. När ambulanspersonalen kommer fram sätter de på mig en nackkrage. Jag hör ett krasande ljud och förstår att hela käken är avbruten. Under ambulansfärden börjar jag få ont. Ambulanssjukvårdarna ger mig smärtlindring och försöker suga mina andningsvägar fria från blod.


    Chock av spegelbild

    Därefter är Martinas minnen suddiga. Hon har bara fragmentariska hågkomster av hur man springer med henne i en sjukhuskorridor och att hon åker in i en cylinderformad röntgenapparat. Den första natten vaknar hon omtöcknad till för en stund. Frustrerat försöker hon få bort andningstuben i halsen för att kunna ställa frågan som mal i hennes huvud.

    – Sjuksköterskorna förstår att jag vill säga någonting och ger mig ett kollegieblock och en penna. Jag skriver: "Är Dirk här?" "Vem är Dirk?" undrar de. "Pojkvän", skriver jag på blocket och får till svar att han inte är där just då men att han har varit det. Jag var så orolig över att varken Dirk eller mina föräldrar skulle veta var jag befann mig, minns Martina.

    När Martina efter tre dygns nedsövning vaknar upp på riktigt sitter både Dirk och hennes föräldrar, som rest dit från Boden, vid hennes säng.

    – "Vad gör ni här?" var det första jag sa. Jag kände mig glad och nästan lite smickrad över att mina föräldrar hade kommit hela vägen till Stockholm för min skull. När jag fick reda på att jag hade varit på Karolinska sjukhuset i tre dagar tänkte jag: Vad skönt att jag har fått sova och sluppit uppleva de här dagarna. Jag förstod att de hade varit hemska.

    Efter hand började Martina inse omfattningen av sina skador.

    – Läkarna kom in och berättade att mitt ansikte var jättetrasigt. Alla delar var helt avbrutna från skallbenet och satt lösa. Det fanns ingenting som satt fast.

    Käken hade gått av på båda sidorna, rakt igenom hakan och tänderna. Gommen var av, näsan och kindbenen var krossade och benen som sitter uppe vid ögonen hade också gått av helt.

    Dagen efter olyckan arbetade fyra kirurger i sju timmar för att återskapa Martinas ansikte. Pojkvännen Dirk hade gett dem några bilder på Martina från innan olyckan som de hade att utgå ifrån. De tvingades skära upp hela hennes skalp från öra till öra för att kunna laga alla krosskador. Ansiktet fogades ihop med hjälp av 20 titanplattor och 70 skruvar.

    Martina hade inte varit vaken lång stund då hon bad om att få en spegel. När trion runt hennes säng tvekade att göra hennes till viljes bad hon Dirk att istället ge henne sin telefon.

    – Jag slog på kameran och såg mitt ansikte. Det enda jag sa var: "Åh herregud!". I det läget var jag mest lättad över att jag inte hade blivit hjärnskadad.

    Kirurgerna hade även pusslat ihop Martinas knäskål som också den var krossad. Långt efteråt visade det sig att hon dessutom fått en fraktur i handen som missades och läkte ihop fel. Efter en och en halv vecka på sjukhus flyttades Martina till en rehabiliteringsavdelning. Där kom alla känslor ikapp henne.

    – Jag grät mig igenom dagarna. Det var nog först då som det gick upp för mig vad jag stod inför. När den mest akuta fasen var över förstod jag vilken lång väg jag hade kvar till att bli helt återställd.

    Tidigare hade Martina och Dirk tillbringat det mesta av sin fritid i Martinas lägenhet. Men när hon efter olyckan återvände dit var hemtrevnadskänslan som bortblåst.

    – Jag kände obehag så fort jag kom innanför dörren. Det kändes som om den Martina som bott där hade dött. Allt var så annorlunda nu jämfört med då jag drygt två veckor tidigare lämnat lägenheten för att åka till jobbet. Jag klarade inte av att vara där längre. Dirk och jag hade planerat att flytta ihop vid årsskiftet, men nu blev det istället så att jag flyttade direkt hem till honom när jag blev utskriven från rehab.

    Att bli sambor i en sådan skör situation innebar stora prövningar för förhållandet, men kärleken bestod provet.

    – Jag hade inte kunnat få något bättre bevis på att Dirk är den rätta för mig. Eftersom han arbetar hemifrån har jag aldrig behövt vara ensam. När jag haft läkarbesök har han låtit jobbet ligga och följt med mig som stöd. Det är också väldigt fint att han har velat pussa på mig även fast jag sett ut som ett monster. Jomen det gjorde jag ju, säger Martina med eftertryck när Dirk protesterar från andra sidan bordet.

    Kamp för ersättning

    Martina önskar att hon hade kunnat lägga alla sina krafter på att läka ihop fysiskt och psykiskt efter traumat. Trots att hon inte på minsta sätt var medskyldig till olyckan har hon fått förbruka mycket tid och energi på att argumentera med skrupelfria försäkringsbolag som med alla medel försökt undkomma ersättningsansvar.

    – Det har varit svårt för mig att acceptera att det är så här det fungerar. Det räcker väl med att jag har fått hela ansiktet krossat och tänderna utslagna. Att jag dessutom ska behöva länsa sparkontot och kanske till och med sätta mig i skuld för att täcka kostnaderna som olyckan fört med sig känns så himla orättvist. Jag tror att mitt tillfrisknande hade gått mycket fortare om jag inte hade behövt slåss för varenda krona.

    Allra störst problem har det varit med tandvårdskostnaderna. Martina miste fyra framtänder. De flesta av de resterande tänderna var antingen halvt avslagna eller på annat sätt förstörda. Hon har hittills genomgått fem rotfyllningar och fått en temporär protes med löständer. Med hjälp av kalvben har man också rekonstruerat käkbenet, där implantat att fästa de konstgjorda tänderna i ska monteras i nästa steg. Totalt kommer kostnaderna för tandvården att landa på minst 223 000 kronor.

    Försäkringskassan har som policy att betala ut ersättning först när det finns kvitton på den utförda behandlingen, vilket betyder att Martina måste ligga ute med höga belopp.

    – När den första fakturan kom blev jag så bedrövad att jag gick in till min chef och sa: "Så jag ska alltså betala för det här som hände mig under arbetstid?" Det ledde till att mina kollegor startade en insamling för att finansiera operationen. Jag blev enormt rörd och tacksam över alla bidrag som trillade in. Välviljan som människor visat har lyft mig och fått mig att orka lite till.

    Generös gåva

    En dag fick Martina ett telefonsamtal från en man som sa att han ville bidra till insamlingen med 30 000 kronor.

    – Jag tänkte att det inte kunde vara sant att han ville skänka så mycket pengar, men kort därefter kom ett rekommenderat kuvert med hela summan i kontanter. Gåvan har betytt jättemycket för mig, inte bara rent ekonomiskt utan även känslomässigt.

    När Martina efter drygt tre månaders sjukskrivning skulle återvända till sin arbetsplats på deltid kände hon sig tvungen att ta steget att besöka olycksplatsen.

    – Där fanns inte ett enda litet spår av olyckan kvar. Man hade spolat undan blodet och satt upp en ny balk. Det kändes på något vis som ett svek. Det var som att det som hänt mig var undansopat och bortglömt.

    När Martina kom hem bröt hon ihop totalt.

    – Jag ville somna in och aldrig mer vakna upp. Det var första gången jag kände att det skulle ha varit bättre om jag hade dött i olyckan. Jag tror att det var en kombination av pressen att komma tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen fast jag inte var redo och känslan av att vara så väldigt ensam om min erfarenhet som utlöste den reaktionen.

    Ett återbesök på intensivvårdsavdelningen där Martina vårdades de första fyra dagarna efter olyckan skingrade hopplöshetskänslorna. Personalen förklarade att hon behövde en läkare som tog hand om hela henne och inte enbart fokuserade på ett specifikt område.

    Martina tog kontakt med vårdcentralen och fick bra husläkare och remiss till en psykolog som kunde hjälpa henne att bearbeta traumat. En annan betydelsefull bricka i den psykiska läkningsprocessen var att återfå kontakten med Stina, kvinnan med barnvagnen som var först framme hos Martina efter att balken rasat.


    Nytt ansikte

    – Det var otroligt skönt att träffa Stina och höra hela hennes version av händelseförloppet. Här sitter jag med mitt nya ansikte. Så många gånger som jag har tänkt: Hur gick det till när balken föll på mig och allting bara gick sönder därinne? Det var jätteviktigt att få de nya pusselbitarna som Stina gav mig för att kunna förstå händelsen bättre.

    Martina håller med om att läkarna har gjort ett imponerande jobb med att återställa hennes ansikte. Ändå känner hon inte igen sig när hon ser sig i spegeln.

    – Andra kanske inte tycker att det är så stor skillnad, men för mig är det ett helt annat ansikte. Speciellt näsan är annorlunda. När jag ser bilder på mitt gamla ansikte känner jag stor saknad. Det kommer ta lång tid att för mig att försonas med mitt nya utseende, men jag tror att jag till slut ändå kommer att göra det. När jag inte har ont längre och alla nya tänder är på plats blir det nog lättare för mig att tycka om mitt ansikte.

    Den första tiden efter olyckan grämde sig Martina ofta över de två små besluten som gjorde att hon befann sig på fel plats när balken kom nedrasande. Om jag ändå stannat inne som jag först tänkte eller föreslagit att vi skulle gå till en annan park, ältade hon om och om igen. Med tiden har hon börjat resonera tvärtom.

    – Tänk om den femåriga flickan som jag höll i handen hade fått balken på sig och dött. Det hade jag aldrig kommit över. Läkarna säger att om balken träffat några centimeter högre upp på huvudet eller i bakhuvudet hade jag inte överlevt. Någonstans mitt i all otur har jag haft en väldig tur.

    Grävmaskinisten som orsakade olyckan dömdes för vållande till kroppsskada och grov vårdslöshet i trafik. Påföljden blev 120 timmars samhällstjänst. Martina hade via sin advokat yrkat på att få 40 000 kronor i skadestånd, men tingsrätten avslog denna begäran.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!