• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Gladys berättar om tuffa tiden i nunneklostret

    Efter succén i musikalen "Ghost" gör nu Gladys del Pilar även huvudrollen i "En värsting till syster", med premiär på Chinateatern nu i höst. Här berättar hon om framgångens pris, chockbeskedet hos doktorn och om musiken som alltid varit hennes passion och räddning. Inte minst under de tuffa uppväxtsåren på ett nunnekloster i Ecuador.

    Gladys berättar om tuffa tiden i nunneklostret

    Nunnorna på barnhemmet i Ecuador behandlade inte de övergivna barnen särskilt väl. Gladys del Pilar är ett av de barnen och hemma i vardagsrummet i Stuvsta i Huddinge, berättar hon om sina minnen därifrån.

    – Nej, jag har varken varma eller ljuvliga minnen från den tiden. Vi tuktades till lydnad, det var kärlekslöst och ont om mat. Jag kände mig som en person utan värde som man endast försökte hålla vid liv.

    Gladys hade tur som fick sova i samma sal som sin tvillingsyster Consuelo, de båda var varandras stora trygghet och Gladys beskriver sig som lydig.

    – Lydde man inte kunde man få bestraffningar som att bli inkastad i ett mörkt rum, slagen med bälte, stungen med getingar eller så kunde man få rapp med brännässlor som sved.

    Gladys menar hur den där tillvaron trots allt blev en norm, eftersom de inte visste om någon annan tillvaro. Men självklart längtade hon bort, efter en familj, en mamma …

    Gladys och hennes tvillingsyster kom till Sverige när de var sju år gamla. Detta tack vare en svensk handlingskraftig kvinna, Inga Werner, som nåtts av ryktet om barnens svåra situation. Barnen adopterades och fick ett nytt hem hos henne i Örebro.

    – Jag minns kontrasten som omvälvande. Kylan, det nya språket, miljön och att allt kändes bara nytt och kallt. Det var lite som att komma till en helt ny planet. Jag tror att Gud hade ett finger med i spelet då han aldrig lät mig och min syster bli separerade från varandra.

    Gladys beskriver att det var först i tonåren som hon började undra lite mer över sina biologiska släktband och frågor som "Vem är jag egentligen?" poppade upp i huvudet. En nyfikenhet finns fortfarande kvar, men hon låter inte längre de där frågorna ta så stor plats.

    Hade inte Gladys blivit artist hade hon ändå jobbat med musik på ett eller annat vis.

    – Att sjunga och skapa musik är min identitet, något jag inte klarar mig utan.

    Hon är stolt över sina 30 år som artist men framgångarna har gått i vågor.

    – En höjdpunkt var när jag fick jobba med Denniz Pop, en annan när jag slog igenom i Melodifestivalen med Afrodite.

    Nu är hon inne i en ny framgångsvåg med musikalerna "Ghost" och "En värsting till syster" varav den senare har premiär i september på Chinateatern i Stockholm.

    – Sångerska är ju det jag är, men som musikalartist får jag agera på scen och ska dessutom vara komisk.

    I filmen "Ghost" från 1990 vann Whoppie Goldberg en Oscar för sin roll som mediet Oda Mae Brown, samma roll som Gladys spelar i musikalen med samma namn.


    Musiken har alltid varit Gladys passion och räddning. Nu ger hon allt i musikalen "En värsting till syster" som har premiär den 11 september.

    – Det är en stor utmaning och sätter ju inte alls någon press på mig, säger Gladys och skrattar ironiskt.
    Förutom att stå på musikalscen har Gladys släppt en bok om sitt liv.

    – Tanken var först att det skulle bli en kokbok. Men när min medförfattare hörde min historia ansåg han att kokboken skulle bli min andra bok. Först skulle jag satsa på min självbiografi – en historia för intressant för att inte berättas. I självbiografin delar Gladys sin livshistoria, från minnena på barnhemmet till den hon är idag; om känslor och tankar man kan ha som adopterad och efter längtan att slå igenom som artist.

    För en tid sedan var Gladys med i TV4:s "Hela Sverige bakar". Och vann!

    – Mitt matintresse kommer från mamma. Hon lagade alltid mat och jag älskade att smaka och känna lukten av de ständigt nya smakerna som spreds i huset.

    Gladys har alltid njutit av god mat, inte minst av kolhydrater. Men för fem år sedan blev hon tvungen att dra ner på sockret.

    – Det började med att jag såg en Facebook-reklam där man kunde få rabatt på en hälsokontroll. Jag tänkte att det kan ju inte skada att kolla hälsan så här mitt i livet. Väl hos läkaren konstaterades diabetes typ 2. Jag bara sa "va?!". Jag var ju inte ens överviktig? Visst, jag hade känt mig ständigt trött och var sällan utvilad, men jag tänkte att det berodde på för mycket arbete. När jag väl hade en ledig dag så orkade jag knappt lyfta huvudet från kudden, men nu fick tröttheten en förklaring.

    Gladys har egentligen aldrig varit en godisråtta, det har däremot varit svårt för henne att dra ner på pasta, ris och potatis.

    – Jag älskar ju pasta! Men idag äter jag måttliga mängder av dessa kolhydrater och försöker ha en bättre kosthållning.

    Hon försöker också minska stressen eftersom även det är en riskfaktor. Hon behöver idag ta en spruta i veckan samt fyra tabletter om dagen för att hålla sina blodvärden på en bra nivå.

    Det var under en kyrkokonsert i oktober 2008 som Gladys och hennes man Christer träffades och hon beskriver kärlek vid första ögonkastet. Åtminstone för Gladys.

    – Jag visste att jag träffat min blivande make när jag träffade Christer. Men han visste bara inte om det då.


    – Gud vilken trevlig kille, tänkte Gladys när hon träffade maken Christer för första gången på en kyrkokonsert. Paret gifte sig 2010. (Foto: TT)

    Gladys beskriver hur hon fick flörta ett tag, men snart började de dejta och kärlek uppstod.

    – Jag tänkte bara "Gud, vilken trevlig kille". Med honom kände jag på en gång ett sådant lugn och stabilitet. Dessutom är han så manlig och möter alla människor med respekt, det är fantastiskt.
    Paret gifte sig år 2010 och Gladys hade då två barn sedan tidigare förhållanden.

    – Christer stod stadig, trots att jag hade barn och jobbade massor. Att jag var borta mycket var något han visste om redan från början och kanske är det en kärna i vår relation. Att vi är medvetna om att vi är två individer och accepterar varandras arbetssituationer.

    Men att som ensamstående mamma behöva jobba mycket har haft ett högt pris, förklarar Gladys.
    – Jag har såklart hela tiden haft ambitionen att mina barn ska må väl och jobbat hårt för att kunna ha det så här bra som vi har det, men visst har jag misslyckats emellanåt. Artisteriet har helt klart kostat närvaron till mina barn. Detta är inget som jag kan få ogjort.

    – David är 23 år och Amanda är 21 år idag och vi har pratat en hel del om hur min frånvaro påverkat dem. Vi jobbar på vår relation och får bearbeta det svek de upplevt från mig. Jag har ju förstått att detta är något som de båda burit på och därför är det viktigt att nu i vuxen ålder tala om det. Jag vill att de ska förstå att min ambition alltid varit att de ska ha det bra, men att det ändå kan bli fel.

    Hur hämtar du kraft mitt i allt jobb?
    – Jag älskar när vi åker ut i skärgården med båten. Det är vår viloplats. Annars älskar jag att vara hemma och sova!

    Hur skulle du beskriva din tro på Gud?
    – Den har jag haft med mig sedan barnsben och tron ingår i min vardag. Jag hade aldrig klarat mig utan honom. Det är skönt att alltid ha någon att skrika till, att ifrågasätta, att tacka …

    Vad ger dig livsglädje?
    – Jag är tacksam för min familj och att jag står där jag står idag, att jag fortfarande är efterfrågad!

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!