Orienteringen håller mig ung!

Peo Bengtsson har precis kommit hem från dagens orienteringsrunda. Just nu är det extra intensivt, eftersom det snart är dags för O-ringen, den årliga jättetävlingen för orienterare, ett evenemang som får närmare 20 000 människor med spring i benen från hela världen att komma till Sverige och orientera sig fram genom vår vackra natur.

– Jag springer i gruppen Herrar 85, men det är inte så mycket konkurrens där, så helst springer jag i gruppen under, Herrar 80. Det är roligare ju fler man slår, säger Peo och skrattar.

Han är en av de personer som haft den stora glädjen att hitta en passion här i livet. För Peos del handlar passionen om något så sunt och uppbyggande som att springa efter kartor i naturen. En sport som enligt den forskning som gjorts är bra för precis allt: muskler, kondition, hjärna, psyke, och inte minst det sociala.

– Jag har lärt känna tusentals människor över hela världen. Orientering är en väldigt bra aktivitet när man är lite äldre. Vi är många som fortfarande är aktiva, och vi träffas på träningar och tävlingar både i Sverige och utomlands, säger Peo.

Han ser oförskämt pigg ut. Att det gått mer än 70 år sedan han läste den där artikeln i Rekordmagasinet uppe på pojkrummet är svårt att tro. Men så har orientering en förmåga att hålla igång hjärnan också.

– Det har att göra med att vi orienterare hela tiden måste fatta snabba beslut och ständigt hålla koll på vart vi ska. Dessutom träffar vi så mycket människor och det blir ett naturligt sätt att umgås, förklarar Peo.

Tävling som vuxit

Från början var det kartorna och tävlingsmomentet i orienteringen som lockade Peo. Han var med i scouterna, och gillade att vistas ute i naturen. När scouterna 1949 arrangerade ett kårmästerskap i orientering som Peo vann var han fast. Sedan dess har hela hans liv kretsat kring orienteringen. När det var dags att börja jobba valde han det militära där han blev idrottslärare.

– Och så träffade jag en orienteringsflicka från Stockholm när jag var 26. Vi blev förälskade, gifte oss och fick två barn, som även de började orientera. Och de har i sin tur fört över orienteringsglädjen till barnbarnen, säger Peo.

Passionen för orientering har inte minskat. Snarare tvärtom. Han tränar fortfarande flera gånger i veckan
och kämpar för att orientering ska komma med i de Olympiska spelen. Där är han visserligen inte än, men han har ändå gjort en enorm insats för sporten.

– Min kompis Sivar Nordström och jag ville få fler att inse vilken rolig sport orientering är, så 1965 arrangerade vi en flerdagarstävling som vi kallade för O-ringen.

Intresset var större än vad de två vännerna anat. Redan första året kom 156 deltagare från hela Sverige för att delta i den fem dagar långa tävlingen.

– Året därpå kom 700 tävlande. Sedan dess har det dykt upp och fler och fler. I år blir vi närmare 20 000, säger Peo.

När vi träffar Peo laddar han inför årets tävling som äger rum i skogarna runt Kolmården.

– Orientering är ett bra sätt att hålla sig ung på. Vi träffas, tränar och fikar efteråt, konstaterar han.

 

Motverkar depression

Under årens lopp har Peo orienterat sig över världskartan. I år var det 52:a året i rad som han arrangerade en orienteringsresa utomlands, den så kallade Höst-östresan.

I våras fick han med sig 85 löparglada personer till Finland, Estland, Lettland, Litauen och Vitryssland. De flesta på den här tio dagar långa bussresan är i Peos ålder, men det brukar också följa med några yngre förmågor.

– Jag har orienterat över hela världen. Det är en väldigt social sport där det är lätt att lära känna människor. Sedan jag började har jag sprungit i 112 länder. Det blir en stark gemenskap, säger Peo.

Vid ett tillfälle orienterade han på Samoa, men han har även orienterat i USA och i flera afrikanska länder.

Att orienterare som grupp mår bättre än genomsnittet är vetenskapligt bevisat. Forskarna har länge intresserat sig för varför, och när forskare från Örebro Universitet bestämde sig för att studera en grupp veteranorienterare blev det tydligt. Orienterare mår bättre och åldras hälsosammare.

Det finns flera orsaker till det: Hjärnan hålls igång, muskulaturen bryts inte ner i samma utsträckning som hos icke-orienterare och fetma utvecklas inte. Orienterare får frisk luft, utsätts för kluriga utmaningar, pulsen ökar och därmed också blodcirkulationen. Det visade sig också att de inte heller hade några problem med depression, något som troligen har med den ovan nämnda passionen att göra. För att hitta en glädje, gemenskap och en känsla av sammanhang spelar som bekant en stor roll för oss människor.

– När man är pensionär är man ju ledig på dagarna. Det finns många klubbar över hela Sverige som har öppet dagtid och alla är välkomna, säger Peo.

Stark gemenskap

Han menar att det aldrig är för sent att börja. Tvärtom. Som pensionär har man ofta lite mer tid än vad heltidsarbetande småbarnsföräldrar har, och på klubbarna finns det ett stort intresse för att lära ut orienteringens grunder. Att prata strategi över en karta blir ett naturligt sätt att lära känna andra, och ofta blir det fika i samband med dagens runda. För som Peo säger: Kartor är intressanta och något man kan prata länge om.

– Det är upp till var och en om man vill ta tid. Det är inget måste. För en del passar det bättre att bara springa eller lunka i lugnt tempo och med hjälp av karta och kompass ta de olika kontrollerna. För andra, vi som är vinnarskallar, passar det bättre att tävla, konstaterar Peo.

Med jämna mellanrum arrangeras det öppet hus på Sveriges olika orienteringsklubbar och då är det naturligtvis bara att dyka upp. Här finns många aktiva seniorer och ju fler man är, desto roligare blir det.

Någon annan utrustning än ett par bekväma skor behövs inte heller. Karta och kompass finns att låna på klubben, och kontrollerna är redan utplacerade.

 – Gemenskapen är stark. Jag kan garantera att nybörjare kommer att tas emot med öppna armar, säger Peo.