Vår kärlek är minst av allt blind!

Det tar ett tag innan dörren till Julia Lindahls lägenhet öppnas efter att jag plingar på ringklockan. Men jag hör henne hasa genom lägenheten och snart öppnas dörren. Att det tar tid beror på att jag är en kvart tidig till vårt möte, inte på Julias funktionsnedsättning – hon föddes utan ögon.

– Det kallas för anoftalmi. Forskarna vet inte ännu riktigt vad diagnosen beror på men något hände med mig under graviditeten och jag föddes med två tomma ögonhålor, förklarar hon när vi sitt-
er i en soffa i den ganska sparsamt möblerade lägenheten.

Julia var bara några veckor gammal när hon fick konstgjorda ögon för första gången.

– Man har berättat för mig att det var väldigt smärtsamt. Jag behövde byta ögonproteser väldigt ofta den första tiden eftersom ögonhålorna växte, precis som resten av kroppen, och jag skrek varje gång.

Nu för tiden behöver hon bara byta ögonproteserna en gång om året och “det känns knappt”. Egentligen kunde hon valt att inte sätta in proteser alls eftersom de inte har någon funktion.

– Det är mest för utseendets skull. Det känns som en självklarhet att ha ögonproteser när möjligheten ändå finns.

Stöttande föräldrar

Julia var hemma om dagarna tills hon var fyra år och det var inte förrän i väldigt tidig skolålder som hon förstod att hon var annorlunda.

– Svårt att veta exakt när jag kände att jag skilde mig från andra barn men tror det var när jag var ungefär fem år och fick min första blindkäpp. Andra barn gick ju inte runt med sådana. Jag visste nog däremot inte hur ovanligt det var att inte kunna se. Ibland gick jag på träffar för andra som var synskadade och förstod att det fanns andra som var blinda även om vi var få.

Som barn var Julia lugn, tyst och blyg.

– Jag har aldrig tagit mycket plats men före skolåldern var jag väldigt frågvis av mig. Mina föräldrar har berättat att jag frågade om allt, vad någon hade för utseende eller hur saker i naturen såg ut.

Julia säger att hennes föräldrar alltid varit väldigt stöttande som uppmuntrat sin dotter i allt hon åtagit sig.

– Självklart var det en chock för mina föräldrar att få en bebis utan ögon. Men så snart jag var född lärde sig mamma punktskrift och hon hjälpte mig så jag kunde läsa redan innan jag började skolan. Både pappa och mamma brukade lyfta upp mig när vi var ute och gjorde olika utflykter så jag fick känna på allt vi pratade om. De gjorde verkligen allt de kunde för mig.

Julia kan inte peka på vad som orsakade att hon under många år kände sig ensam
i skolan.

– Till viss del berodde det nog på min personlighet men kanske också på grund av att jag inte kunde se. Jag var inte mobbad eller så men jag kände mig utanför när alla sprang iväg och sparkade boll och även om klasskompisarna oftast var väldigt inkluderande så höll jag mig mest för mig själv.

Vänskap blev kärlek

Julia har alltid gått i vanlig skola och haft förstående
lärare. Hon tyckte verkligen om skolan och att lära sig nya saker, vilket vägde tyngre än ensamheten.

Men på högstadiet och gymnasiet kände Julia att för många andra jämnåriga handlade skolan ibland mer om ytliga saker än om lärande. Hon hade någon enstaka vän men den ensamhet hon upplevde ledde till att hon började leta på nätet efter andra personer som hade liknande intressen som hon. Gärna från någon annan kultur och helt förutsättningslöst.

– Jag sökte på en vänskapssida och fann Julio, en kille från Argentina som bodde i England. Vi började ha kontakt via nätet och chattade helt sporadiskt. Vi kände att vi ville vara ärliga och öppna redan från början så jag sa tidigt att jag är blind.

– Julio berättade att han var 20 år äldre än mig men vi såg varken åldersskillnaden eller min blindhet som hinder för en fortsatt relation. Efter ett år blev vår kontakt allt djupare och vi hördes dagligen via Skype och röstsamtal. Vår vänskap förvandlades ganska snabbt till kärlek. Vi brann för samma ämnen och diskuterade rättvisefrågor, samhället, världen, filosofi och livsåskådning.

Två år efter att Julia och Julio fann varandra på nätet träffades de för första gången.

– Jag bodde då hos mina föräldrar så han fick komma dit. Det var sommaren 2010, han var 39 och jag var då 20. Mina föräldrar var lika stöttande då som de varit med min funktionsnedsättning, inte minst när jag förklarade för dem att det var äkta kärlek emellan oss, som hade byggts upp tack vare våra samtal.

Och när de väl träffades förstärkes känslorna mellan henne och Julio ännu mer.

– Det är faktiskt en fördel att inte kunna se i ett sådant läge. Jag fokuserade på allt annat än hans utseende. Det jag fastnade för var hans varma personlighet och hans röst, både det han sa och hur han pratade. Han lät snäll och varm. Dessutom har vi liknande värderingar.

Äntligen tillsammans

Efter att Julia och Julio träffades första gången hade de ett distansförhållande under två år.

– Det var verkligen jättejobbigt, jag saknade honom så mycket. Vi pratade varje dag och funderade på om vi skulle bosätta oss i England eller här i Sverige. Därefter följde ett par år då vi, beroende på studier och jobb, flyttade runt. Vissa perioder bodde vi isär och emellanåt tillsammans.

I tre år pendlade Julia till Jönköping och tog en kandidatexamen i globala studier och sedan, år 2013, flyttade hon till Lund och läste vidare till en masterexamen i humanekologi. Då fanns Julio där vid hennes sida. Och nu bor de alltså tillsammans i Norrahammar.

Julia arbetar 75% och Julio är arbetssökande. Julio har en funktionsnedsättning som kallas kronisk Hortons huvudvärk, som gör att han får anfall minst tre gånger i veckan som är värre än migrän. Det gör dessutom att han blir ljus- och ljudkänslig under anfallen. Därför är det svårt att hitta ett arbete som fungerar för honom.

– Det känns skönt att äntligen bo tillsammans och skapa en vardag ihop, utbrister Julia som inte känner någon brådska med att bli mamma.

– Möjligen senare, men det är inte aktuellt nu. Just nu vill jag bara njuta av mitt jobb och att vi två får bo ihop. Vi vill bara vara i detta som är just nu.