• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Birgitta blev min räddande ängel!

    Gunnlög, 56, var svårt sjuk och i akut behov av en ny njure. Men det fanns inga lämpliga donatorer. Då dök hjälpen upp från oväntat håll. Ägaren av hunddagiset där hon brukade lämna hunden Nova erbjöd sig spontant att donera sin ena njure.

    Birgitta blev min räddande ängel!

    Gunnlög Köhns hår har knappt hunnit torka efter simträningen och Birgitta Rasmusson, 63, är lite sen upp ur bassängen. De båda väninnorna har precis varit och tränat inför Vansbrosimmet.

    – Birgitta är inte bara min väninna. Hon är som en syster för mig. Jag har ju den ena av hennes njurar i min kropp, säger Gunnlög när de båda kvinnorna slår sig ner bredvid varandra vid ett bord.

    – Det var inget konstigt för mig, säger Birgitta. När jag fick veta att Gunnlög var sjuk och skulle bli beroende av dialys om hon inte fick en ny njure var det självklart för mig att ställa upp.

    Vansbrosimmet är en av etapperna i Gunnlögs och Birgittas målsättning att genomföra Tjejklassikern som även består av Lidingöloppet, Vätternrundan och Vasaloppet.

    De två väninnorna hjälps åt att komma i form efter de stora operationer de har gått igenom och de stöttar varandra när det känns lite motigt.

    – Jag har gjort Tjejklassikern tidigare, men inte sedan jag blev sjuk. Nu känner jag mig tillräckligt stark för att göra den på nytt och jag vill göra den med Birgitta eftersom det är tack vare henne jag mår bra igen, säger Gunnlög.


    Blev allt sämre

    I dag är de som sagt bästa väninnor men för drygt fem år sedan kände Gunnlög och Birgitta inte ens varandra. De fick kontakt med varandra för första gången hösten 2014 när Gunnlög lämnade in sin golden retrievertik Nova på hunddagiset Tassen i Boge på Gotland.

    – Jag bodde på Fårö på den tiden, men pendlade varje dag till jobbet i Visby och behövde någon som tog hand om Nova på dagarna, berättar hon.

    Bara något år efter att Gunnlög börjat lämna in sin hund på Birgittas hunddagis gjorde den ärftliga njursjukdomen, som hon vetat om sedan tonåren, sig påmind och hennes tillstånd försämrades snabbt.

    – Man upptäckte att jag hade något fel på njurarna när jag var i 15-årsåldern och gick till skolsystern. Då såg man att jag läckte äggvita och hade blod i urinen.

    Men hennes värden var bra och i många år räckte det med att hon gick på regelbundna kontroller av blodtryck och njurfunktion. Hon klarade även av två graviditeter utan att hennes njurfunktion försämrades.

    – Sedan hände det saker som gjorde att min kropp utsattes för stress och det blev en påfrestning för njurarna, berättar Gunnlög. Först gick min ena bror bort 2009 och sedan dog även min andra bror 2015.

    Sorgen påverkade Gunnlög till både kropp och själ. Njurvärdena blev sämre och sämre och hennes blodtryck steg till oroväckande nivåer.


    Erbjöd sig donera

    Året innan hade hon dessutom via ett biopsiprov fått veta att hon hade den ärftliga njursjukdomen Alports syndrom.

    – Jag var tvungen att börja medicinera 2015, men jag försökte också vara rädd om njurarna genom att ändra min kost, berättar hon.

    Men det hjälpte inte. Gunnlög samlade på sig vatten, gick upp i vikt och var tvungen att börja använda stödstrumpor. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle bli beroende av dialys och läkarna förberedde henne på att hon behövde en njurtransplantation.

    – I början tog jag lätt på det. Jag hade ju min syster Lena och en brorsdotter som var villiga att ställa upp som donatorer.

    Men det visade sig att även systern och brorsdottern hade samma ärftliga njursjukdom, liksom Gunnlögs båda barn Jessica, 30, och Joakim, 33.

    – Plötsligt insåg jag att jag var tvungen att gå på dialys för att sedan sättas upp på transplantationskön.

    För Birgitta kom det som en fullständig överraskning när Gunnlög berättade att hon skulle bli halvtidssjukskriven och inte behövde lämna Nova på hennes hunddagis varje dag längre.

    – Jag tyckte hon såg ut som hälsan själv och frågade varför hon skulle bli sjukskriven.

    När Gunnlög berättade om sin njursjukdom och att hon var i akut behov av en transplantation utbrast
    Birgitta spontant "Du kan ta en av mina".

    – Min första reaktion var att hon inte var riktigt klok, säger Gunnlög med ett skratt. Vi kände ju knappt varandra och en njure kan man väl inte bara ge bort så där.

    Men för Birgitta var det inte så märkvärdigt. Hon har tidigare donerat stamceller till sin syster.

    – Jag har haft förmånen att få ha varit frisk i hela livet. Kan jag hjälpa en annan människa vill jag göra det. Man klarar sig utmärkt med bara en njure, säger hon.


    Tränar tillsammans

    Strax före jul 2017 försämrades Gunnlögs tillstånd ytterligare och hon blev sjukskriven på heltid. Läget var kritiskt och hon ringde upp Birgitta för att fråga om hennes erbjudande fortfarande gällde.
    Birgitta kontaktade därefter sjukhuset och berättade att hon ställde upp som donator. De båda kvinnorna var sedan tvungna att gå igenom en mängd kontroller och undersökningar. Birgitta fick träffa såväl en kurator som en specialpsykolog för att säkerställa att hon inte skulle ångra sig.

    – Jag blev frustrerad över att det tog så lång tid. "Gunna" blev allt sämre och jag ville att transplantationen skulle genomföras så snart som möjligt, berättar Birgitta.

    Den 29 augusti 2018 fördes de två väninnorna in till operationsrummet på Huddinge sjukhus. Först tog läkarteamet ut Birgittas vänstra njure och sedan sövdes även Gunnlög ner.

    Operationen tog fyra timmar och när hon vaknade ur narkosen kände Gunnlög att hon mådde mycket bättre. Birgittas njure fungerade som den skulle och gjorde sitt jobb i hennes kropp. Redan första dygnet tömdes hennes kropp på 13 liter vätska och hon gick ner sju kilo i vikt.

    Men Birgitta mådde däremot inte så bra när hon vaknade. Hennes puls var oroväckande låg och hon flyttades därför till en specialistavdelning där Gunnlög senare på kvällen hälsade på henne.

    – Det var hemskt att se att hon inte mådde bra. Jag var mycket orolig för henne, säger Gunnlög.

    Men Birgitta återhämtade sig snabbt och kunde efter några dagar åka hem till Gotland. Gunnlög fick vänta ytterligare någon vecka på hemresan eftersom hon fick en blödning på grund av att några stygn efter transplantationen gått upp.

    I dag, snart ett år efter njurtransplantationen, mår båda kvinnorna utmärkt och njuter av att kunna träna tillsammans.

    – Jag mår precis lika bra som jag gjorde före transplantationen. Jag tror att vi föds med två njurar för att kunna ge bort den ena till någon som behöver den, säger Birgitta med ett leende.

    – Det Birgitta har gjort är helt fantastiskt. Det är inte många som skulle ge bort sin ena njure till en människa de knappt känner, säger Gunnlög och kramar sin väninna.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!