Att träffas första gången var som en förälskelse!

Den här historien börjar tidigt 1980-tal. Då adopterades Henrik Erngren Othén av paret Birgitta och Kalle Erngren i Östervåla nio mil sydväst om Gävle. Han var då ett år och åtta månader, född i Gimhae, väster om Pusan i Sydkorea.

Henrik växte upp med sin fem år äldre syster Lisa, som också var adopterad från Sydkorea. Han berättar om trygg uppväxt med ishockey och datorspel som de stora intressena.

– Östervåla är en by med cirka 1 500 innevånare och det märkliga är att många familjer som bodde där hade adopterat barn från Korea. Något utanförskap kände jag aldrig av.

Nyfikenheten kring rötterna gjorde sig påminda i tonåren och några år senare försökte han via Adoptionscentrum i Stockholm och organisationen Social Welfare Society spåra sina rötter i Sydkorea.

– Mina adoptionshandlingar innehöll knapphändig information och jag kom ingenstans. Jag fick veta att det fanns en tv-kanal i Sydkorea där adopterade koreaner kunde få tio minuter att berätta om sig själva och på den vägen få kontakt med någon anhörig.

– Tv-kanalen gick i konkurs innan jag hann söka dit. Jag sökte till svenska programmet Spårlöst men fick aldrig något svar. Det jag sökte efter var mina biologiska föräldrar, att jag skulle ha syskon funderade jag inte så mycket över.

Livet gick vidare, han träffade Amelie, flyttade till Malmö och paret gifte sig 2013. De fick barnen Sally och Elis innan flyttlasset gick till Gävle 2015.

– Tankarna på mina biologiska rötter fanns alltid där, säger han.

Gjorde dna-test

Strax före julhelgen 2017 satt Henrik och bläddrade på Facebook när det dök upp en annons från företaget My Heritage. Budskapet var att man genom att göra dna-test kunde få reda på sina släktband och kanske hitta släktingar eller familjemedlemmar som man inte kände till.

Det var något av en sista chans att kunna spåra sina biologiska rötter och Henrik beställde ett dna-kitt. Testet är enkelt, man topsar sig själv på insidan av kinderna, stoppar de båda topsen i olika rör, lägger dem i påsen och skickar tillbaka. Via en app kunde han följa analysen av resultaten.

– Några stora förhoppningar hade jag inte. Jag såg det mest som en rolig grej.

Två månader efter att han skickat i väg testet satt han och fikade med sin fru på Ikea. Hon kikade i appen och blev plötsligt häpen.

– Henrik, du har en syster som bor i Sverige!

– Du skämtar? sa han och tittade i appen.

Han såg bilden av Maria och Amelie sa direkt:

– Men titta, ni är ju lika!

– Jag tänkte inte så mycket på det just då, det var så mycket som rusade genom kroppen. Det fanns en chatt där jag kunde skriva meddelanden och jag skrev till Maria: “Hej, det verkar som om du är min syster.”

 

Kom ingen vart

Nere i skånska Rydebäck utanför Helsingborg var Maria Johansson på väg att hämta barnen när hon såg Henriks meddelande.

– Jag höll på att svimma! Den känslan som gick genom kroppen just då kommer att sitta i resten av livet, säger hon.

– Det var helt otroligt och jag bara kände hur hjärtat slog pang-pang-pang!

Maria hade adopterats till Sverige något år efter Henrik av ett par i skånska Staffanstorp som inte kunde få egna barn. Paret var precis på gränsen i ålder för att få adoptera och därför blev Maria deras enda barn.

Precis som i Henriks fall hade hon genom åren sökt sina rötter, bland annat 2011 i samband med att hennes man jobbade i Sydkorea. Men hon kom ingen vart.

– Några år senare kom jag i samspråk med en dam på en tågresa. Vi pratade om mitt ursprung och hon tipsade mig om företag som gör dna-tester. Jag skickade in mina tester för några år sedan men träffarna jag fick då hade så dålig sannolikhet att jag inte gick vidare.

Det var först när Henrik lämnade sitt dna till samma företag som det hände saker.

Maria och Henrik började skriva till varandra men Maria var fortfarande tveksam om det verkligen var hennes bror. Så hon gjorde ett nytt test och jämförde det bara med Henrik. Svaret blev att de med 99,9 procents sannolikhet var syskon.

– Då tvekade jag inte längre.

Som nyförälskad

Efter en intensiv konversation bestämde de sig för att träffas i Stockholm. Det var både nervositet och förväntan från båda håll. Skulle de vara lika eller helt olika nu när de träffades första gången?

Maria råkade gå vilse och kom lite för sent till hotellet. På avstånd kunde hon genom hotelldörren se en koreansk man stå och titta på klockan. Det rådde ingen tvekan om vem det var.

Mötet blev känslosamt och de kramades länge.

– Det var samma känsla som att vara nyförälskad, säger Henrik.

De spenderade hela helgen tillsammans och ju mer de var med varandra, desto mer upptäckte de hur lika de var både till utseende och även när det gällde intressen.

– Vi går med samma lunkande stil, vi är båda intresserade av teknik och vi har båda en konstnärlig ådra. Maria är duktig på att teckna och måla, jag tycker om musik och att skriva texter. Och så är vi båda obotliga tidsoptimister, skrattar Henrik.

Efter första träffen fortsatte syskonen hålla kontakten och de träffades flera gånger tillsammans med sina
respektive familjer.

Nytt meddelande

Men den här historien tar inte slut där. I oktober 2018 fick Hernik och Maria ett nytt meddelande i appen.
I Chicago fanns en halvsyster till dem, Lindsey Jordan, som är 37 år och i likhet med Henrik och Maria har hon två barn. Nu hade deras egna barn på ett drygt halvår fått fyra nya kusiner.

– Vi blev båda väldigt överraskade – men självklart också väldigt glada.

Det visade sig att alla tre har samma mamma, men Lindsey har en annan pappa.

Genom en ideell amerikansk organisation, som jobbar för att adopterade koreaner i främst USA och Europa ska kunna hitta sina anhöriga, ordnades förra hösten ett evenemang i Stockholm. Organisationen hade hört talas om de tre syskonen som hittat varandra och samlade in pengar så att de kunde träffas i Stockholm.

– Det var lika fantastiskt som när vi fann varandra att få träffa Lindsey. Även om vi inte är helsyskon är hon väldigt lik oss och vi fick tillbringa sex dagar tillsammans med henne i Stockholm.

Samtidigt kom Maria och Henrik närmare gåtan kring deras biologiska föräldrar eftersom Lindsey i sina adoptionshandlingar hade namnet på sina. Hon hade genom ett annat dna-test fått kontakt med en kusin i New Jersey som kunde förmedla en kontakt med hennes biologiska pappa.

– Han har berättat för henne att han nyligen sett vår biologiska mamma i Pusan, berättar Henrik.

De tre syskonen har nu daglig kontakt via en chatt. Henrik och Maria försöker träffas så ofta som det går. Tillsammans med Lindsey har de också dragit upp planer för framtiden.

– Nästa år är det tänkt att vi tre ska åka till Pusan tillsammans och där söka efter våra biologiska mor.

Det blir enklare nu när vi har hennes namn och vi vet att hon var 21 år när Lindsey föddes. Det innebär att hon i år borde vara 58 år.

Under sin uppväxt önskade Maria många gånger att hon haft ett syskon. Det fick hon aldrig då, men nu har hon fått två stycken på en gång.

– Det känns underbart, strålar hon.