Drömmen gick i kras när vår son blev svårt sjuk

Två gånger i sitt liv har Johan Ripås brådstörtat rivit upp bopålarna och flyttat till andra sidan jordklotet. Den första flytten gick till Kenya och var sprungen ur spänningstörst och nyfikenhet. Flytten från Afrika tillbaka till Sverige förra året var däremot än mer dramatisk.

Att Johan från första början hamnade i Afrika har han sin hustru Rebeccahs afrikanska påbrå att tacka för.
– Hennes mamma kommer från Kenya. Julen 2011 hade vi min frus kenyanska kusin på besök. Hon berättade att hon efter 15 år i London skulle flytta till Nairobi. “Ska inte ni också komma ner och bo där ett tag?” tjatade hon och hennes man. Jag och Rebeccah tittade på varandra över bordet. Det var något med tanken på att för en tid flytta till Kenya som lockade.

Johan, som då arbetade med det undersökande samhällsprogrammet Dokument inifrån, bestämde sig för att sondera terrängen med SVT:s utrikeschef. Han skickade ett anspråkslöst mejl och frågade om det möjligtvis fanns en öppning för att åka till Afrika.

– Chefen visade sig vara lika impulsiv som jag själv. När jag kom in på hennes kontor tog hon fram ett kontrakt för utrikeskorrespondenter och erbjöd mig ett förordnande på tio månader, minns han med ett skratt.

Flytten innebar en rejäl omställning, både privat och yrkesmässigt.

– Det var en helt otrolig upplevelse att ensam lära känna en hel kontinent. Jag åkte runt till länder som jag knappt ens kunde uttala namnet på i början. Under mina sex och ett halvt år som Afrikakorrespondent hade jag inte en enda trist minut.

Kontraktet förlängdes undan för undan, ett halvår i taget. Efter två och ett halvt år i östafrikanska Kenya flyttade Johan, Rebeccah och deras två barn 300 mil söderut, till Johannesburg i Sydafrika.

Förra året kände sig familjen redo för en ny förändring. Den här gången skulle flytten gå ytterligare en bit söderut, till den mer promenadvänliga och familjeanpassade Kapstaden. Eftersom SVT inte har något korrespondentkontor i Kapstaden stod Johan i begrepp att säga upp sig från sin mångåriga arbetsgivare för att istället arbeta på frilansbasis.

– Det mesta var klart inför den förestående flytten i augusti. Vi hade bestämt exakt var vi skulle bo, i ett område nära barnens skola. Skolan låg i en grön och mysig trakt bakom det vackra Taffelberget. Jag hade redan haft flera samtal med rektorn.

Samtidigt som de två äldsta barnen förväntansfullt förberedde sig för skolbytet blev deras treårige lillebror allt hängigare. När familjen i slutet av april semestrade i den sydafrikanska turistorten Durban märkte Johan att yngsta sonen inte var sitt vanliga livliga jag.

– Jag tyckte att han inte riktigt orkade hänga med sin äldre bror som han alltid brukade leka och röja med. När jag någon vecka senare åkte till Kenya på reportageresa hade jag fått en ihållande känsla av att något inte var som det skulle.

– På grund av oron kortade jag ner resan med en dag. När jag kom hem lade jag märke till att min yngste son var blek och att hans läppar tappat all färg. Det var någonting med den här lilla pojken som inte stämde, förklarar han.

På kort tid dök det upp flera diffusa symtom som spädde på Johans dåliga magkänsla: Sömnsvårigheter, gnällighet, näsblod – om än bara en droppe – och spänd buk. När han upptäckte att pojkens puls successivt stegrades byttes de onda aningarna till en olycksbådande visshet om att något inte stod rätt till.

– Det var så uppenbart att min sons lilla kropp kämpade förtvivlat med någonting. Jag tog bilen och körde in honom till akuten och sedan drog allt igång.

På sjukhuset vidtog ett omfattande provtagningsbatteri. Samma kväll kom avdelningsläkaren in för att gå igenom provsvaren med Johan.

– Hon pekade på några siffror och förklarade att halten av vita blodkroppar i min sons blod var över hundra gånger högre än normalvärdet. “Jag är ingen expert men med 99 procents säkerhet kan jag ändå säga att han lider av leukemi”, förklarade hon.

– När jag hörde ordet leukemi rasade hela min värld samman. Då gick allvaret i situationen upp för mig. Jag hade spekulerat i att det kanske var fråga om något elakt virus, en allvarlig inflammation eller hjärtfel, men att det kunde vara cancer hade aldrig föresvävat mig.

Samtidigt som Johan försökte hämta sig från chocken stod han inför ett svårt dilemma. På grund av de katastrofala blodvärdena var sonen i akut behov av en blodtransfusion, men på alla säkerhetskurser som Johan gått hade man varnat för att ta emot blod. Detta eftersom Sydafrika är hårdast drabbat av hiv-virus i hela världen.

– Min första instinkt var att ta min son till flygplatsen och hoppa på ett plan till Sverige så att han kunde få vård här men läkarna menade att han inte kunde vänta på en blodtransfusion så länge. Behandlingen måste startas omedelbart. Avdelningsläkaren gav mig garantier för att blodet var ordentligt screenat. Jag kände att jag inte hade något annat val än att lita på hennes ord.

Johan informerades om att hans son skulle genomgå en två och ett halvt år lång behandling enligt ett förutbestämt, detaljerat schema. Att stanna kvar och genomföra behandlingen hemma i Sydafrika såg han aldrig som något alternativ. Även om han kände stort förtroende för läkarna hade han tillräcklig inblick i det bräckliga sydafrikanska sjukvårdsystemet för att inte vilja lägga sin sons liv i dess händer.

– Jag tror att jag redan den första kvällen insåg jag att vi skulle bli tvungna att flytta tillbaka till Sverige. Ett samtal med en av läkarna på sjukhuset fick mig att fatta det slutgiltiga beslutet. När hon fick höra att min son var erbjuden vård vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm släppte hon all prestige och sa: “Åk! Om ni kan få vård vid Karolinska ska ni inte stanna här, tro mig.” Jag fick också veta att överlevnadsprocenten för den här typen av leukemi är betydligt lägre i Sydafrika jämfört med i Sverige, vilket gjorde beslutet ännu lättare.

De närmaste dagarna turades Johan och Rebeccah om att vara med sonen på sjukhuset, ta hand om de större barnen, tömma huset, sälja merparten av sina ägodelar, söka efter bostad i Sverige och förbereda flytten. Deras sydafrikanska vänner gjorde allt de kunde för att underlätta för dem.

– De fyllde vårt kylskåp med mat och hjälpte oss att packa, sälja och skicka saker till Sverige. Många av dem lever under knappa omständigheter men ändå ville de inte ha något i gengäld.

– Vid ett tillfälle bad jag några vänner, som hjälpt oss att sälja av leksaker för en mindre summa, att behålla pengarna som ersättning för bensinen som gått åt när de åkte fram och tillbaka till vårt hus. Men det fanns inte på kartan för dem. De tjatade och tjatade om att de ville lämna tillbaka pengarna, minns Johan med värme i rösten.

Vart de än gick möttes Johan och Rebeccah av en flodvåg av sympati. Roat berättar Johan om den omaskerade reaktionen hos den helkvinnliga lärarkåren då han kom till sina äldsta barns skola för att tala med rektorn.

– Plötsligt fann jag mig stående i hemkunskapsköket med alla de kvinnliga lärarna omkring mig. De grät och ville veta hur det var med min son. Det var ett uttryck för äkta medkänsla som kändes väldigt fint.

Efter en del praktiskt strul kunde familjen Ripås till slut påbörja den tolv timmar långa flygresan till Sverige, ledsagade av en sjuksköterska från SOS International.

– Det var enorm lättnad att äntligen landa på Arlanda. Rebeccah och vår yngsta son slussades direkt vidare till en ambulans som tog dem till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Kvar stod jag och våra två äldsta barn bland ett berg av väskor. På bara tio dagar hade vi avvecklat hela vårt liv i Sydafrika. Det var en väldigt stor sak för oss att flytta till Sverige, framför allt för våra barn som inte kände landet. Ingen av oss såg det som att vi flyttade hem, säger Johan.

I sin bok När himlen faller ner beskriver Johan känslan vid ankomsten till de hypermoderna lokalerna på Nya Karolinska som att komma från medeltiden rakt in i en reklamfilm.

– På kliniken i Sydafrika var man tvungen att dela toalett med en massa andra patienter. Där var det inga läkare som spritade händerna innan de tog i patienterna och städningen var eftersatt. På Karolinska var allt skinande rent och läkarna hade plasthandskar som de sedan bara drog av och slängde.

– Att komma till den miljön, med panoramafönster från golv till tak och lekterapi med uppbyggda leksaksland, var en surrealistisk känsla. Det var först då jag på allvar förstod att det svenska samhället är konstruerat för att ta hand om sina medborgare när de är som svagast. Sjukvården här har överträffat våra förväntningar.

Flytten till Sverige har varit omvälvande för hela familjen. Från att tidigare ensam ha arbetat ute på fältet följer Johan nu sitt bevakningsområde på distans från SVT:s utrikesredaktion i Stockholm, där han dagarna i ända är omgiven av ett stort antal kollegor.

– Det är roligt att betrakta Sverige ur ett utifrånperspektiv och få ta del av hur mina kollegor tänker kring nyhetsbevakning. Något annat gott som har kommit ur vår flytt är att våra äldsta barn mognat och blivit mer självständiga. Innan vi kom hit hade de aldrig korsat en gata utan att jag eller min fru varit med, på grund av den hårda trafiken och andra potentiella faror. Här i Sverige kan de gå till skolan själva.
För den nu fyraårige minstingen i familjen har de frekventa sjukhusvistelserna blivit en naturlig del av vardagen.

– Som tur är tycker han om att åka in till sjukhuset. Speciellt gillar han att få ett stick i fingret eftersom han som belöning får välja ut en leksaksdinosaurie efteråt. Men jag märker samtidigt att han har blivit mer medveten om vad som händer. Häromdagen stod han framför spegeln och tittade på sin inopererade venport som han får cellgifterna igenom. “Pappa, vad är det här?” frågade han.

Behandlingen har hittills gått planenligt. Leukemicellerna i blodet är inte längre mätbara och prognosen är god men behandlingsprotokollet som sträcker sig ända fram till slutet av nästa år måste ändå följas till punkt och pricka för att minimera risken för återfall.

– Vi vågar inte planera så långt fram i tiden men om allting fortfarande ser bra ut om något år flyttar vi nog tillbaka till Sydafrika.

Längtar ni dit?
– Ja, åtminstone någon gång varje dag, medger Johan med ett leende.

Vad saknar du mest?
– Som familj levde vi närmare varandra i Sydafrika än vad vi gör här och också närmare den övriga befolkningen. När man lever i kollapsade och farliga samhällen tyr sig folk till varandra. Det är inte bara det varma klimatet jag saknar utan även den stora värmen människor emellan.