• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Drottningen och älskarinnan – här spökar de båda!

    Av jaktslottet Fredrikhov på Östermalm i Stockholm finns bara två paviljonger bevarade men slottet har ändå inte blivit kvitt sitt övernaturliga rykte. Här sägs flera gestalter ge sig till känna efter mörkrets inbrott och skrämma dem som vågar dröja sig kvar.

    Drottningen och älskarinnan – här spökar de båda!

    Där Storgatan når vägs ände och Östermalms täta stenstad försvinner in i en märkligt död vinkel, står resterna av ett kungligt 1700-talspalats. Det urblekt gulgrå slottet, som egentligen är två, ger ett lite egendomligt intryck där det skymtar fram bakom Oscarskyrkan, till häften dolt av stängsel och mörka trädkronor.

    Fredrikshovs slott, som genom åren också varit fängelse, militärkasern och numera är friskola, ligger så här i skymningen ödsligt tyst med sina tomma fönsterrader och den mörka urtavlan stirrandes ut mot kyrkogården och kyrkans vita tornur. En stor svart fågel bryter stillheten och flyger iväg med ett kusligt, klagande skri från slottets tak.

    Men är Fredrikshovsskolan verkligen helt tom efter stängningsdags? Det sägs att en kvinnogestalt av obestämt slag varit synlig i någon av dessa höga, mörka fönster efter solnedgången. Oklart i vilket av husen som är två skilda 1700-talspaviljonger. Den äldsta är en låg, långsträckt enklare byggnad, den andra kvadratisk och mer palatslik med klassiska pelare vid entrén.

    Flera skepnader

    Kvinnan i fönstret har beskrivits på olika sätt genom åren. ibland som en ung underskön flicka och andra gånger som en gammal förvissnad dam, men oftast ska hon bära ljus klänning och hög 1700-talsperuk.
    Så finns de som bara sett ett ansiktslöst töcken, som om en kall, vit dimma dragit förbi...

    Likt slottet själv ska skepnaderna vara fler än en. Man tror att Fredrikshov är bebott av två bittra och olyckliga kungliga damer som hemsökt varsin paviljong i snart 300 år!

    1652 skänkte drottning Kristina området till arkitekten Jean de la Vallée som uppförde ett litet lustslott på platsen. Kung Fredrik I blev dess ägare 1729 och han lät omvandla det till ett jaktslott och senare till bostad åt sin unga älskarinna Hedvig Taube.

    Det är hon som tros ha skymtat i den äldsta, lägre paviljongen i en ung flickas gestalt och som sägs ha spökat här längst. Adelsdottern Hedvig Taube var en gång en omsvärmad skönhet som av sin far Didrik Taube såldes som älskarinna åt den då 56-årige och för sina kvinnoaffärer ökände kung Fredrik I. Detta för att för att betala den ruinerade faderns väldiga spelskuld! Den då 15-åriga Hedvig skulle då aldrig mer få återse den man hon älskade, och sörjde detta resten av sitt liv. Därför tror man att hon går igen på Fredrikshov, där hon levde djupt olycklig under många år.

    Anettte Westin är speciallärare på skolan och satt kvar en sen kväll och rättade läxor Plötsligt hörde hon ekande, kusliga steg som sakta vandrade ned för trappan...

    Var ytterst viljestark

    På 1770-talet byggdes slottet ut till ett större palats och blev änkesäte åt drottning Lovisa Ulrika. Hon lär ha varit en ytterst viljestark och dominant kvinna, både som drottning och som mor till Gustav III. Efter att han blivit kung tyckte han att modern alltför ofta lade sig i hans privata angelägenheter. När hon antydde att det skulle vara hovstallmästare Munck och inte Gustav själv som var far till arvprinsen (senare kung Gustav (V Adolf) var brytningen fullständig. Modern förvisades till Fredrikshov på livstid.

    Lovisa Ulrika lär ha känt sig oerhört kränkt och förorättad över att behöva vistas i denna avkrok istället för i glansen kring kungen på Stockholms slott. På hennes dödsbädd 1782 ska mor och son slutligen ha försonats. Men det sägs ändå att all bitterhet och vrede under åren av förvisning hållit Lovisa Ulrikas själ kvar i huset som en irrande vålnad. De som sett henne ska ha uppfattat hennes skepnad som en elegant, åldrad dam med ett förgrämt uttryck i ansiktet.

    Användes som fängelse

    Efter hennes död kom Fredrikshov att förfalla och det användes istället som statsfängelse. På slottets vind satt bland andra de så kallade Anjala-männen inspärrade efter ett misslyckat kuppförsök mot Gustav III.

    1830 blev detta Svea Livgardes kasern och vid sekelskiftet 1900 revs en stor del av byggnaden så att endast de två flyglarna vi ser idag återstår. Sedan 1993 har de använts som friskola.

    Hemmets Journals reporter träffar Anette Westin som arbetar som speciallärare på skolan sedan mitten av 1990-talet. Hon har alltid trivs med sin arbetsplats men minns ännu med en rysning den gången hon var kvar och rättade böcker en mycket sen kväll.

    – Jag satt i en avsides korridor på bottenvåningen. Det var väl någon gång på hösten när det mörknade tidigt ute. Jag visste att jag var helt ensam i huset, berättar Anette medan vi går förbi några klätterställningar på skolgården mellan husen och närmar oss den högre, mest utsmyckade paviljongen.

    Den nästan tempellika fasaden med sina rader av sirliga kolonner påminner oss om slottets glansfulla gustavianska förflutna. Innanför den tunga järnporten tar enklare tider och skolans interiörer vid. Men den ålderdomliga, förtätade atmosfären finns ännu kvar i ekande tomma skolkorridorer och stentrappor som vilar i ett dovt, grått ljus.

    – Det var på något sätt en obehaglig och krypande tystnad i byggnaden den kvällen. Jag arbetade snabbt för att bli klar och kunna skynda mig därifrån. Men plötsligt stelnade jag till av ett ljud någonstans i huset

    Hörde steg i trappan

    Det var då hon hörde stegen. De var till en början svaga och nästan omärkliga, verkade komma högt uppifrån, kanske från vinden. Men snart kunde Anette urskilja tydliga men mycket långsamma fotsteg. Någon var på väg, sakta, sakta nerför trapporna ...

    – Jag vågade definitivt inte se efter vem detta kunde vara, utan satt som fastfrusen på min stol! Hade någon dröjt sig kvar i huset under kvällen? Kanske en tjuv som gömt sig på vinden? Eller möjligen drottning Lovisa Ulrika som spökade, det sägs ju att hon går igen i den här paviljongen.

    – Jag tänkte också på kuppmännen som suttit inspärrade på vinden i väntan på dom. En av dem, överste Johan Henrik Hästesko, dömdes så småningom till döden för att ha lett konspirationen mot Gustav III. Översten halshöggs på platsen som idag är Östermalmstorg 1790 Var det han som nu hemsökte huset?

    Stegen hördes starkare, som långsamma, hårda smällar mot stentrapporna, de ekade genom hela byggnaden. Trappsteg för trappsteg kom de allt närmare. Snart skulle de ha nått den nedersta våningen.

    Papperskorgen började röra på sig

    – I samma stund hände något annat riktigt underligt. Papperskorgen som stod intill mitt arbetsbord började röra sig av sig själv! Som om något osynligt fanns där och tog tag i den.

    Korgen gungade fram och tillbaka, först försiktigt sedan allt häftigare tills den stannade helt tvärt och var stilla. Stegen i trappan upphörde i just det ögonblicket Huset blev fullkomligt tyst.

    – Den gången kunde jag inte komma härifrån fort nog! Sedan dess har jag aldrig mer dröjt mig kvar så sent på skolan, säger Anette som fortfarande undrar över vad som orsakade de skrämmande och spöklika fenomenen den kvällen.

    Kan stegen i trappan haft något med den dödsdömde fången på vinden att göra? Var det den bittra Lovisa Ulrika eller den olyckliga Hedvig Taube som gav sig till känna?

    Kanske berodde kungligheternas avsky för Fredrikshov på att det redan var befolkat av vålnader från ett avlägsnare, mörkare förflutet? Då slottet byggdes var det ännu inte omgivet av stadsdelen Östermalms eleganta stadskvarter. Här fanns bara vidsträckta fält och en fattig bebyggelse av ruckel där pest och andra sjukdomar ofta härjade.


    Anettte Westin satt i korridoren innanför dörren när hon plötsligt hörde steg bryta tystnaden.

    Ohygglig berättelse

    Från den tiden härstammar en berättelse om en ohygglig spökprocession av döda, förruttnade kroppar som sägs ha vandrat den långa Storgatan fram!

    Det sägs också Lovisa Ulrika här på Fredrikshov mest av allt fruktade mötet med den uråldriga, tidlösa varelse som kallades Ladugårdslandets Vita Fru. En töckenartad skepnad utan ansikte som drog fram över de öde fälten och genomkorsade slottets stenväggar som om de vore luft. Hon som vid handen ledde ett huvudlöst barn.

    Hon som varslade om död.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!