Minnena från diskoteksbranden lämnar aldrig Alicia

För Alicia Morales, 37, har diskoteksbranden i Göteborg 1998 länge varit som ett öppet sår. Hon har velat lägga tragedin bakom sig och gå vidare. Men det har varit svårt. Minnena bleknar inte och händelsen har satt djupa spår i henne.

– Jag tänker på branden varje dag. Den påverkar fortfarande nästan allt i mitt liv. Branden är en del av mig och det kommer den alltid att vara.

Vi sitter på altanen utanför trerumslägenheten i Hisings Backa. Framför oss breder en bollplan ut sig mellan röda trevåningshus. Döttrarna Angelina, 14, och Jacqueline, 12, är upptagna på sina rum och sonen Anthony, 6, sitter i tv-soffan med en spelkonsol i händerna, fullt koncentrerad på vad som händer på skärmen.

Efter brandkatastrofen levde Alicia, som många andra överlevare, ett kringflackande och rotlöst liv. Hon fick barn och flyttade till en annan stadsdel. Hon träffade en ny man, fick fler barn och flyttade igen. Nu är cirkeln sluten. Efter skilsmässan för ett år sedan bröt hon upp på nytt och flyttade tillbaka till Hisings Backa där hon växte upp och där många av de som berördes av katastrofen bodde.

– Efter branden ville jag bara härifrån. Backa är förknippat med så mycket sorg. Allt här påminde mig om branden. Men nu känns det bra att bo här. Flera som inte heller orkade bo kvar då har flyttat tillbaka. Jag tycker om att kunna visa mina barn var jag växte upp. Du vet, visa dem att här brukade mamma leka och här byggde mamma sin första koja. Det känns fint att kunna göra det.

Hon tittar ut över gården och kisar i höstsolen. Det har gått 20 år sedan katastrofen som lamslog hela Sverige. Det som skulle bli en trevlig festkväll slutade i ett brandinferno med 63 omkomna och flera hundra skadade ungdomar. För många av de som överlevde och miste sina vänner har händelsen inneburit ett livslångt lidande med både fysiska skador och posttraumatiska stressymptom.

Alicia var 17 år den ödesdigra kvällen. Det var höstlov och allhelgonahelgen närmade sig. Alicia och hennes pojkvän Norden umgicks i kretsen kring de som arrangerade festen på Backaplan. Först hade hon inte tänkt gå. Hon hade haft en dålig känsla hela den dagen och ville stanna hemma. Men för en kompis skull ändrade hon sig. Dessutom skulle Norden och hon mötas upp under kvällen. När de kom till festlokalen var den proppfull med ungdomar. Arrangörena hade släppt in nästan 400 personer i lokalen som var avsedd för max 150. Stämningen var hög. Folk trängdes på dansgolvet under blinkande diskokulor.

– Gud vad mycket folk, var det första jag tänkte. Sedan tänkte jag att det var väldigt varmt och att det sved i ögonen. Men vi fortsatte att dansa och hade kul och jag såg hur Norden log mot mig. Du vet han var min första stora kärlek. Jag satte ju honom på piedestal.

Efter en stund klev diskjockeyn ner från båset och försvann iväg mot nödutgången. Röklukten i lokalen tilltog och värmen blev intensivare. När han kom tillbaka ropade han att det brann och uppmanade gästerna att gå mot utgången. Först var det ingen som tog honom på allvar utan ungdomarna fortsatte att festa. Ända tills dörren till nödutgången öppnades och lokalen förvandlades till ett eldhav.

– Allt gick så snabbt. Lågorna slog i taket och lokalen fylldes med tjock rök. Lamporna sprängdes sönder av värmen och det blev kolsvart. Ingen förstod vad som hände och snart blev det panik och folk flydde mot utgången.

Där blev det snart stopp av en mur av människor som fastnade i öppningen. Alicia fastnade med sin väska i något och föll till golvet och kunde inte ta sig upp.

– Folk rusade runt och trampade mig i huvudet, säger hon och visar ett ärr i pannan som hon har kvar efter kvällen.

– Jag kunde inte ta mig upp utan blev liggande underst med flera kroppar över mig. Sedan tuppade jag av. Jag tror att det var därför jag överlevde, att jag låg på golvet längst ner och inte fick lika mycket rök i mig. Jag såg hela livet framför mig, det var verkligen så, men jag såg också att några poliser berättade för min mamma att jag var död. Då vaknade jag till och tog min tröja och andades genom ärmen medan jag kröp mot utgången.

Runt omkring henne rasade infernot. Ungdomar grät förtvivlat och ringde sina föräldrar och sa farväl. Några ropade på mamma och andra bad till Gud. En flicka tog hennes hand och började be men snart blev handen slapp. Det sista Alicia hörde när hon kravlade sig fram i mörkret över golvet och innan hon tuppade av igen var Nordens röst som skrek “Rädda Alicia”.

Nästa minnesbild är när hon vaknade upp på den fuktiga asfalten i höstkylan utanför lokalen bland blåljuspersonal och omkomna. Hur hon hamnade där och vem som räddade henne vet hon inte.

– Det låg döda människor överallt. Men jag tänkte bara på Norden. Var är han? Jag såg honom inte och det gjorde mig rädd.

Alicia lämnade sjukhuset så fort hon kunde och skrev på ett papper att hon skrevs ut på egen begäran och på egen risk. På text-tv såg hon att en oidentifierad man vårdades på ett sjukhus i Bergen.

– Jag ringde så många samtal men de kunde inte lämna några uppgifter. Men det var Norden och då levde han fortfarande.

Men Nordens kropp klarade inte de svåra skadorna som han ådrog sig i branden. Några dagar senare dog han.

– Jag såg honom när han var död. Det såg ut som att han sov och jag fattade inte att han var död. Jag tyckte att han andades. Att se honom var hemskt men det var nödvändigt för att jag skulle kunna förstå senare. Vi hade växlat ringar innan och han begravdes med dem.

Hela Alicias värld rasade samman. Förutom sorgen efter Norden sörjde hon också alla döda vänner.

Sjutton barndomsvänner dog och under de närmsta veckorna gick hon på begravningar nästan varje dag.
– Jag gick ner mig helt efter det. Livet hade ingen mening längre. Jag var förtvivlad. Jag ville inte leva. Jag grät och kunde inte kontrollera mig. Emellanåt slog jag sönder saker i ren desperation. Psyket fick sig en knäck. Antingen så grät jag eller så var jag förbannad.

Alicia gick till en psykolog men insåg snart att det inte hjälpte henne. Hon beskriver det som att hon hade ont i hela kroppen, en smärta som satt i flera år och som gjorde tillvaron turbulent och kaosartad.

– Jag blev medveten om att jag kunde dö. Vi som drabbades var unga och trodde ju vi var odödliga. Vi hade ju inte börjat leva än kändes det som och insikten om att man faktiskt kan dö kom som en kalldusch.

Alicia började leva som ett rö för vinden och tog inte hand om sig. Ångesten dövade hon med alkohol och sedan med tablettmissbruk som trappades upp.

– Jag ville inte känna något. Det gick så långt att jag sålde mina möbler för att få pengar till droger. Varför skulle jag tänka framåt? Jag skulle ju ändå dö. Jag festade mycket och till slut blev jag vräkt.
Alicia flyttade hem till sin mamma men så när hon var 22 blev hon gravid med Angelina. Då började det hända saker.

– Graviditeten blev en vändpunkt. Det gav livet en ny mening. Jag började plugga och sköta mig.

Alicia lämnade sitt gamla liv bakom sig när Angelina föddes och det var för hennes skull som hon flyttade till en ny stadsdel i hopp om att det skulle bli en nystart. Hon träffade en ny man och fick barnen Jacqueline och Anthony.

Alicia har arbetat inom vården och varit hemma i perioder med barnen. Länge har hon haft svårt att prata om den ödesdigra natten och om tiden efteråt. Lokalen, som idag är ett minnesrum, har hon inte varit inne i sedan katastrofen. Det vill hon inte, inte än. Däremot besöker hon med jämna mellanrum minnesmärket utanför där de 63 döda ungdomarnas namn är inristade. När vi kommer dit för att fotografera blir hon tyst en stund och tar barnen i händerna.

– Det är några år sedan jag var här, säger hon och visar runt barnen och läser högt från inskriptionen vid entrén.

Framme vid minnesstenen konstaterar hon att fler än 30 av namnen var hennes vänner. Hon stannar till vid Norden.

– Han kommer alltid att finnas med mig. Det blev ju aldrig avslutat mellan oss och därför har jag haft svårt att komma över honom. Jag har nog jämfört honom med andra killar och det har inte alltid varit så bra. Men idag minns jag honom mer med glädje, säger hon och stryker en hårtest från ansiktet.

– Och det är lättare att tänka på branden idag. Jag blir fortfarande ledsen som nu men det går över snabbare. Det räcker att jag tittar på barnen så mår jag bra igen. Utan dem vet jag inte hur det hade gått. De gör livet värt att leva.