Cecilia Gyllenhammar växte upp utan kärlek och närhet

Hennes pappa är den legendariske Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar, hennes mamma Christina var socionom som arbetade med kvinnor och barn med psykosociala svårigheter. Cecilia Gyllenhammar beskriver sin barndom som speciell. Hon och hennes tre yngre syskon växte upp i en välbärgad och påpassad miljö.

– Båda mina föräldrar var extremt framgångsrika och hög status var viktigt i vår familj. Det upplevde jag som jobbigt och tufft, eftersom det enda jag sökte och behövde var närhet och kärlek. Speciellt min mamma hade en stor distans till mig, egentligen hela livet. Avståndet kändes både mentalt och fysiskt, säger Cecilia.

Samtidigt beskriver hon sin mamma som en fantastisk person som var intressant och utmanande. Men hon var inte pedagogisk och den villkorslösa kärleken fanns inte där.

När Cecilia var nio år mobbades hon i skolan.

– Det varade i ett år ungefär. Jag fick stryk och blev retad av en grupp barn. Det handlade om min dialekt, att jag gick klädd i kilt eller att jag var ful. Hemifrån fick jag inget stöd. I mammas öga var det mitt fel – så som jag såg ut fick jag skylla mig själv.

Ingen av Cecilias föräldrar tog henne i försvar och från och med det året beskriver Cecilia hur hennes barndom försvann och hur hon sedan dess aldrig känt fullständig tillit till någon.

– Det var oförlåtligt. Och under tonåren bråkade mamma och jag en hel del med varandra. Idag kan jag inte förstå varför, jag var ju bara ett barn. Jag har själv haft tre tonåringar att tampas med och det är ingen idé att bråka.

När Cecilias mamma var runt 60 blev hon sjuk i cancer och tio år senare dog hon.

– Det var först ett kort tag före mammas död som vi försonades. Vi pratade en hel del. Hon läste också min första roman En spricka i kristallen, som är en uppgörelse med min barndom, och när hon hade läst den sa hon: “Allt stämmer, allt är sant.” Men även om hon tyckte att det som var skrivet stämde överens med verkligheten kunde hon inte riktigt se de brister som funnits i vår relation.

Patetisk debut

I sin andra bok Stäpplöperskan beskriver Cecilia sin och mammans försoning.

– Det är en olycklig kärlekshistoria där jag under hennes sista tid i livet, från hjärtat kunde säga orden “jag älskar dig” och hon tog emot det.

Cecilia upplevde försoningen som en lättnad, samtidigt var det sorgligt att den inte skedde tidigare i livet.

Cecilia och pappa PG stod desto närmare varandra.

– Även om han sällan var hemma så var han magnetisk när vi väl sågs. Det var fest när han tog med oss till sommarhuset eller när vi åkte på skidresor till exempel. Båda mina föräldrar bar på ett enormt socialt patos och samhällsengagemang och jag insåg, trots bristen på kärlek, att jag var privilegierad på många vis som växte upp i en så förmögen familj.

Redan som litet barn skrev Cecilia mycket. Men inte heller i sitt skrivande fick hon bekräftelse från sina föräldrar. När hon som 16-åring skrivit sin första diktsamling sa hennes pappa att det var patetiskt och brådmoget.

– Visst, det kanske var lite patetiskt, men jag gillar det patetiska och känslomässiga. Jag har aldrig varit intresserad av att imponera och min pappa och jag pratar aldrig om de böcker jag ger ut.

Efter Cecilias uppgörelsebok reagerade PG dock starkt.

– Det blev katastrof. Jag fick inte komma och hälsa på och vi sågs knappt alls på sex år. Uppehållet i vår relation var kanske en nödvändig konsekvens och jag anade att det skulle ske. Men jag hade nog hoppats på en mer direkt försoning. Istället blev det ett smärtsamt uppbrott. Vi kunde till slut mötas på nytt i samband med mammas bortgång.

– Jag älskar mina föräldrar och jag vet inget om hur det är att växa upp i en “mer vanlig” familj.

Lik sin pappa

Idag har Cecilia och PG en bra relation.

– Jag är vuxen och har slutat söka mina föräldrars bekräftelse. Jag varken begär eller söker den hos min pappa längre. Vi ses som vuxna individer, ibland på tu man hand och ibland med mina barn och hans nya familj.

PG blev härom året pappa för femte gången vid 81 års ålder.

– Ja, herregud. Jag känner ju hans fru och hon är jättetrevlig. Hon var ju över 40 och det var såklart jätteroligt att de fick barn. Ett barn ska alltid tas emot med öppna armar.

Vem av dina föräldrar är du mest lik?

– Jag blir mer och mer lik min pappa. Det är i sättet han skojar och tar sin omgivning på. Som barn var jag väldigt blyg, men i och med mina boksläpp har jag blivit tvungen att stå framför större grupper och när jag tränat på den biten ser jag att blygheten försvunnit och pappas sidor kommit fram i mig allt mer.

Vad tyckte du om kändisskapet som barn?

– Jag hatade det, avskydde att folk skulle komma hem och ta fina familjebilder på oss. På 80-talet när pappa var som störst och jag följde med honom på olika premiärer kände jag mig bara jättekonstig på de där röda mattorna.

Beskriv dig själv som mamma?

– Mina barn är det viktigaste på jorden. Jag är lycklig som mamma, engagerad och känslomässig. Men också ganska sträng. Jag tycker det är viktigt att lära dem hur man tar hänsyn till andra. Just nu när de har gått igenom tonårstiden har det blivit en hel del bråk, men det är deras plikt att gå igenom den här fasen, gå sin egen väg och frigöra sig.

Ett slitsamt jobb

Nu är Cecilia aktuell med Sängkammartjuven som är lika självbiografisk som hennes tidigare verk. Men den här gången handlar det hur hon träffade en man som hon trodde var mannen i hennes liv men som visade sig vara psykopat och brottsling.

– Det vibrerar om sådana här människor, de är skickliga manipulatörer, säger Cecilia. Jag råkade ut för den här mannen på grund av min bakgrund. Visst fanns det kärlek. Vi blev båda blixtförälskade väldigt fort, uppenbarligen för fort. Han var ute efter pengar och trodde sig ha något att hämta.

– Vi var tillsammans ett år och förhållandet var väldigt intensivt. Han var trevlig, rolig och det fanns inga gränser. Men han var en psykopat och nästa gång jag träffar någon är det just de här tecknen som jag ska akta mig för. Jag blev ett brottsoffer och har nu hört att han gjort detsamma med flera andra kvinnor.

Cecilia förnekar inte att det mesta i hennes böcker har hänt i verkligheten men betonar att det är romaner hon skriver.

– Mina böcker inspireras till största delen av verkliga händelser och det är mitt utgångsläge.

Hon är medveten om att många drömmer om att skriva och ändå måste jobba med annat vid sidan om.

– Jag har full förståelse för att min bakgrund då kan störa. Men jag har ingen drömtillvaro och tänker inte be om ursäkt för att jag har det så här. Det är ett slitsamt jobb, som tar enorm kraft. Och det är en jättehård bransch, nästan omöjlig, säger hon.

Idag ser hon det som sin största lyx att få jobba hemifrån sin våning i Vasastan.

– Jag är ständigt uppfylld av skrivandet och drömmer om att skriva fler böcker.

Cecilia är född in i en värld med pengar, men har nästan helt och hållet kunnat livnära sig på sina böcker.

– Visst är det en enorm frihet att inte behöva ha ont i magen av oro för att veta om man klarar av att betala nästa hyra. Men pengar har ärligt talat aldrig gjort mig lycklig. Lyckan för mig ligger i närheten till andra människor och i naturen.