• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Sveriges bästa undersköterska: Sofia är kandidat 5!

    Det kvittar om Fia Dovermyr arbetar bland nyfödda eller döende: Hennes uppgift är densamma – att sprida trygghet och inte minst glädje bland patienterna. Hon gör det naturligtvis för patienternas skull men också för sin egen.

    Sveriges bästa undersköterska: Sofia är kandidat 5!

    Att känna och sprida glädje – det är kanske det viktigaste för undersköterskan Fia Dovermyr på förlossningsavdelningen på Sundsvalls sjukhus. Det, och att göra ett bra jobb i övrigt, naturligtvis.

    – Den dagen jag kommer till mitt arbete bara för lönens skull sätter jag mina tofflor och går hem, säger hon med eftertryck när vi träffar henne på avdelningen en sensommardag i hemstaden Sundsvall.

    Att Fia efter närmare tre decennier i yrket fortfarande är djupt engagerad går inte att ta miste på. Hon vet vad jobbet betyder, inte bara för patienterna utan också för henne själv. Att kunna ge vård, förmedla trygghet och sprida glädje – det är viktiga arbetsuppgifter.

    – Men det ger så otroligt mycket tillbaka till mig själv, understryker hon. Jag skrattar mycket på jobbet, har alltid gjort.

    Fia Dovermyr trivs som undersköterska. Världens bästa jobb, kallar hon det. Men så är det också tydligt att hon har en naturlig fallenhet för yrket.


    Viktigt med humor

    Det kan man ju förstå när man betänker att Fia jobbar på en förlossningsavdelning, den avdelning på ett stort sjukhus där glädjen står högst. Men det gäller i lika hög grad på tidigare arbetsplatser: psykavdelning med vård av svårt psykotiska unga, onkologen med allvarligt cancersjuka och inte minst de sju åren på hospice med palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede.

    – Du anar inte hur mycket vi skrattade på hospice, säger hon och ler vid minnet. Både vi i personalen och gästerna, som vi kallar dem som är inlagda i just den vårdformen. Alla där visste varför de var där och de flesta hade förlikat sig med det som skulle komma. Och det fanns ofta utrymme för humor. Vi skrattade mycket och ofta, det ska du veta.

    På hospiceavdelningen hade hon stor nytta av en annan av sina talanger – att tala med anhöriga. De hade det ofta svårare än de som var inlagda.

    – Jag har faktiskt aldrig skyggat för att tala om det svåra, det oundvikliga slutet. Det enda vi ju vet i livet är att vi ska dö och jag har lärt mig att förhålla mig till det. Jag tycker det är viktigt att i sådana lägen kunna ägna tid åt anhöriga som ibland lider minst lika mycket som patienten.


    Fått insikter

    Efter sju år på hospice fick hon höra talas om att sjukhuset i Sundsvall sökte en undersköterska till förlossningsavdelningen, en tjänst som hon sökte och fick. Från en avdelning med patienter i livets slutskede till en med livets nykomlingar. Något av ett lappkast, kan tyckas. Men också med klara beröringspunkter.

    – Att födas och att dö är det viktigaste som händer i livet och det enda som vi inte kan påverka. Det enda vi har gemensamt, varenda en av oss, är att vi föds och dör.

    – Jag kan inte tänka mig bättre jobb än detta, att få vara med en människa under dessa skeenden. Det har också gett mig insikter som betyder mycket i mitt eget liv. Jag tycker att jag har fått förmågan att skilja mellan de få verkliga bekymren i mitt liv och små förtretligheter i vardagen.

    – Jag grottar inte ner mig i småproblem utan försöker ta tillvara på livet och umgås med människor som ger energi, inte tar energi. Jag vill inte se tillbaka på livet och ångra det jag gjorde och aldrig gjorde.

    Att Fia har en naturlig fallenhet för yrket vittnar både kollegor och patienter om. Hon är effektiv, medmänsklig, kompetent och rolig. Men ändå var det nära att dessa talanger aldrig hade kommit till nytta inom vården. Fia tänkte nämligen egentligen bli bagare.

    – När jag skulle välja gymnasielinje tyckte min mamma att jag skulle välja vårdlinjen men jag ville absolut inte det. Kunde då inte tänka mig något mindre lockande. I stället valde jag att utbilda mig till bagare och konditor. Men när jag var klar var jag bara 19 år och som många ungdomar hade jag svårt att föreställa mig att gå upp klockan tre på morgonen för att sätta dagens degar. I stället tog jag ett jobb inom hemtjänsten och på den vägen är det. Tack och lov.

    Idag arbetar Fia bland annat på förlossningen men hon tycker att hennes uppdrag är detsamma som när hon arbetade på hospice – att skapa glädje och trygghet. Här gosar hon med nya syskonbarnbarnet Alex.


    Tillbaka efter diskbråck

    Det är många patienter som kan tacka sin lyckliga stjärna för Fias morgontrötthet, för 29 år senare är det fortfarande vården som gäller. Och själv har hon egentligen bara funderat på att byta yrke en gång.

    – Jag drabbades av diskbråck för något år sedan vilket var hemskt plågsamt. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna fortsätta så jag utbildade mig för att jobba med ekonomi i stället. Men siffror går inte att jämföra med människor. Som tur är har jag kunnat komma tillbaka, även om det bara är på halvtid än så länge.

    Att det sociala är en stark drivkraft för Fia står helt klart. Det upptäckte hon själv för många år sedan när hon var anställd på en intensivvårdsavdelning.

    – Det var kanske den enda gången jag inte riktigt trivdes, minns hon. Patienterna var ju nersövda! Jag vill gärna kunna prata med dem jag vårdar.

    För Berit Sjöholm, den kollega som nominerat Fia, är saken klar. Fia är Sveriges bästa undersköterska. Utan konkurrens!

    – Hon är född till vårdare och hon vårdar sin omgivning såväl utanför som i jobbet. Hon är bara bäst!

    För Fia är det sociala en stark drivkraft. – Jag vill gärna kunna prata med dem jag vårdar.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!