Thomas Östros: Från Tornedalen till toppjobb i bankvärlden

Thomas Östros har tagit stora kliv i livet – från arbetarhemmet, via universitetet till riksdagen. Snart väntar ett toppjobb inom banksektorn.

 

Herra Jumala! Herregud! Ute och ränna hela natten!

I flera timmar hade mormor Svea vankat runt och spanat bort mot skogsbrynet, för att se om barnbarnen skulle dyka upp. Nu stod hon på förstutrappan och ropade barskt åt ungarna Waaranperä, som kom skyndande upp mot huset. Själva var de lyckliga och uppfyllda efter ännu ett strövtåg i skogen, längs älven, under midnattssolen.

– Då låtsasskällde mormor på oss, kallade oss pojkarrepo, stackars pojkar. Men sedan fick vi sitta i köket, där hennes prat och skratt fyllde varenda vrå.

 

När Thomas Östros tänker på sin barndom hamnar han ofta just där, hos mormor och morfar i byn Junosuando i hjärtat av Tornedalen. Det var där han tillbringade alla sorglösa, ändlösa somrar, med höbärgning, bärplockning och fiske i älven.

– I min familj är vi tornedalingar hela vägen bak till 1600-talet, konstaterar han med ett stolt leende.

 

Vi befinner oss drygt hundra mil söderut, på Fotografiska museets restaurang invid vattnet i centrala Stockholm. Genom de vidsträckta fönsterglasen syns Gamla Stan, Skeppsholmen och Gröna Lund. En storslagen vy att njuta av tillsammans med dagens rätt, kalvfärsbiff med rårörda lingon.

 

Kaffeost och blodpalt

Men få måltider överträffar förstås den traditionella maten från Tornedalen. Thomas Östros talar lyriskt om öring med mandelpotatis, kaffeost, blodpalt (som dagen efter ska skäras upp och stekas i smör), knapriga kangoskakor.

– …och rökt renkött. Det är grejer det, att sitta och skiva och äta med ett glas öl.

 

Rötterna sitter djupt, även om Thomas själv är född i Malmberget, och familjen så småningom flyttade till Västerås. Hemma talade mamma Evy och pappa Göran alltjämt tornedalsfinska med varandra.

– Det var mina föräldrars modersmål. Pappa kunde ingen svenska alls när han började i skolan som sjuåring, men han fick snabbt lära sig. De elever som talade meänkieli på skolgården riskerade att bestraffas.

 

Thomas och hans bröder lärde sig aldrig tornedalsfinska ordentligt, men kunde hjälpligt hänga med då släktingarna, under sena sommarkvällar, berättade fantasifulla skrönor.

Däremot blev Thomas sporrad att lära sig svenskan desto bättre.

– Just för att mina föräldrar inte pratat svenska från början, så var jag själv mån om att bli duktig. När jag besökte andra barn, vars föräldrar var akademiker, blev jag väldigt imponerad. Det var en drivkraft, att kunna prata lika bra som de.

 

Thomas berättar om sin önskan att smälta in, att bli betraktad som “vanlig svensk” bland vänner i skolkamrater i Västerås. Då var det besvärligt att heta Waaranperä i efternamn.

– På tornedalsfinska betyder namnet “landet nedanför berget”. Men svenskarna kunde varken förstå eller uttala namnet. På uppropen i skolan flöt det på med Andersson, Svensson och Johansson. Men vid vårt namn tog det tvärstopp!

 

Bytte efternamn

De fyra bröderna började tjata på sina föräldrar om att få byta efternamn. Efter hårdföra diskussioner hemma vid köksbordet gav Evy och Göran med sig. De beställde hem ett häfte över lediga namn från Kungliga Patentverket. Längst bak fann de namnet Östros. Så fick det bli.

 

Under ungdomsåren älskade Thomas att läsa böcker. Han satt gärna på stadsdelsbiblioteket och plöjde Fem-böcker och Tvillingmysterierna. Att de äldre bröderna kallade honom för “professorn” brydde han sig inte om.

 

Någonstans djupt därinne fanns en dröm. Tänk, att bli författare och få skriva egna böcker!

– Det var det finaste av allt i min tankevärld. Journalist verkade också vara ett spännande yrke. Politiker, däremot, hade jag inte en tanke på att bli!

Ingen i familjen hade tidigare varit politiskt eller fackligt aktiv, men därhemma diskuterades ofta samhällsfrågor.

– Det blev heta debatter. Särskilt när jag kom upp i tonåren och ville retas lite med mamma och pappa.

 

När de två äldre bröderna valde att bli byggnadsarbetare respektive metallarbetare, slog Thomas in på en annan väg och började läsa statsvetenskap i Uppsala.

– Jag minns hur jag cyklade till första föreläsningen och satte mig i den stora salen. Föreläsaren där framme började prata om Platon och Aristoteles. Jag fick nästan nypa mig i armen! Det var så häftigt!

 

Hemifrån fick Thomas mycket uppmuntran, just för att detta var något spännande och nytt i familjen.

– Mina föräldrar hade fallenhet att studera båda två men det alternativet fanns inte på den tiden. Pappa började arbeta i skogen som 13-åring och fortsatte som gruvarbetare när han fyllt 18. Mamma var hemmafru och städare. De förstod att detta var en fantastisk möjlighet när deras son fick chansen.

 

Under studieåren i Uppsala blev Thomas aktiv i socialdemokratiska studentföreningen Laboremus.

– Jag fick ansvar att ordna föreläsningar, så jag bjöd in bland andra Olof Palme, Kjell-Olof Feldt och Yrsa Stenius.

 

Vid sidan av studierna blev Thomas invald i kommunfullmäktige år 1991 och hamnade i riksdagen tre år senare. I mars 1996 fick 31-årige Thomas Östros frågan om han ville ta plats i Göran Perssons regering, som skatteminister.

– Det kom som en total överraskning. Känslan kan nog bäst beskrivas som skräckblandad förtjusning.

 

Går att kombinera

Han åkte hem till Uppsala och pratade med hustrun Susanne, som var höggravid med deras andra barn. De kom fram till att Thomas skulle ta sig an uppdraget, förutsatt att det gick att kombinera med livet som småbarnspappa.

– Det har fungerat bra, även om allt måste planeras i minsta detalj. Jag och min fru sitter ständigt med almanackorna uppslagna.

 

Thomas Östros var ett av de hetaste namnen att efterträda Mona Sahlin men nu har han lämnat partitoppen för att gå vidare till näringslivet. Men somrarna – de firas fortfarande i Tornedalen…

 

Under sina tio år i regeringen har Thomas Östros hunnit avverka flera ministerposter. Under perioden som utbildningsminister erkändes meänkieli som ett av Sveriges officiella minoritetsspråk.

– Det var en milstolpe för mig. Det kändes viktigt att få bidra till att lyfta upp Tornedalen i strålkastarljuset.

Men därhemma var man måttligt imponerad:

– Pappa sa, halvt på skämt och halvt på allvar: “Innan tvingades vi lära oss svenska, och nu måste vi lära oss meänkieli. Hur ska ni ha det, egentligen!?” säger Thomas med ett skratt.

 

Under sina resor i Sverige har han dock ofta stött på andra tornedalingar som visat sin uppskattning.

– Vart jag än varit på torgmöte så har det kommit fram människor som sagt, med stolthet i rösten, att de också är från Tornedalen. Och många tycker att det varit roligt att en av Waaranperäs pojkar hamnade i regeringen.

 

Det senaste året har varit omtumlande för Thomas Östros. Från att, förra våren, betraktats som en av de hetaste kandidaterna till partiledarposten inom socialdemokraterna – en roll som i stället tilldelades Håkan Juholt – valde han att helt sonika lämna partitoppen.

– Ja, så är det inom folkrörelsen, och det är helt naturligt, att valberedningen pekar ut den de anser passa bäst, säger han utan en tillstymmelse till besvikelse i rösten.

 

I slutet av januari höll partistyrelsen en välbesökt presskonferens just här, på Fotografiska museet.

– Jag var inte med, konstaterar Thomas Östros sakligt.

Stefan Löfven utsågs till ny partiordförande. Någon vecka senare tillkännagav Thomas Östros att han hade för avsikt att lämna sin plats i riksdagen.

– Stefan Löfven ville ge mig en central post i hans lag, men jag tackade nej, eftersom jag ville göra något annat. Själv är jag bara tacksam över de år jag ägnat politiken. Tänk att en bergsprängarson fått sitta i landets regering i tio år!

 

I slutet av augusti börjar han på sitt nya arbete, som vd i Svenska Bankföreningen. Men innan dess väntar ännu en sommar tillsammans med familjen i Junosuando. Liksom förra sommaren, och sommaren dessförinnan.

– Tänk, att mina barn går längs samma skogsstigar och fiskar i samma älvar som jag gjorde som ung. Sådana somrar skulle jag önska att alla barn fick uppleva.