Genmaten räddar liv men hotar miljön

Föreställ dig att A-vitaminbrist, som dödar tusentals barn om året i tredje världen, kan avhjälpas genom en ny gul rissort. Eller potatissorter som står emot bladmögel, så att vi slipper bespruta dem sju gånger före skörd, som idag. Men också växtsorter som blivit allt mer motståndskraftiga både mot sjukdomar och besprutning, så att de tränger undan andra sorter. Dessutom kanske själva växten ägs av ett multinationellt företag som bestämmer när och var och till vilket pris den får odlas. I kriget om GMO – genmodifierade organismer – målas det upp både rosenröda drömmar och skräckscenarion. Är de lösningen på svält och sjukdomar eller ett sätt att flytta makten från bonden till storbolagen? Egentligen är genteknik bara en förfinad form av växtförädling. En bit dna, en dna-sekvens, med en särskild egenskap som man vill föra över, klipps ut och “klistras in” i ett annat dna. En växt kan till exempel få en genbit av en bakterie för att bättre kunna stå emot kyla.

Nytta ställs mot skada

Kritikerna, till exempel Greenpeace och miljörörelsen, byter ibland ut begreppet “genmodifierad” mot “genmanipulerad”. Kritiken handlar bland annat om att genteknik kan motverka den biologiska mångfalden, att kemikalieanvändningen ökar och att det behövs mer forskning. I många fall är det inte gentekniken i sig som kritiseras utan etiska frågor om äganderätt. Det kan handla om att kemiföretag köper upp växtförädlingsföretag och sedan säljer utsäde som passar med deras kemiska bekämpningsmedel.
– Naturskyddsföreningen är neutral till själva tekniken. Men vi tycker att man måste väga varje ny organism för sig, utifrån vad den gör för nytta och vad den kan göra för skada, säger Emelie Hansson, sakkunnig på Naturskyddsföreningen. 
Soja är en av de mest odlade genmodifierade grödorna i världen, och större delen av den soja som importeras till Europa idag är just GMO-soja till djurfoder. I Sverige används inte GMO i foder till djur, men i de flesta andra EU-länder är det vanligt.
– Man kan nog utgå ifrån att det mesta av det kött vi importerar till Sverige, utom det ekologiska, är producerat med GMO-foder, säger Zofia Kurowska, statsinspektör på Livsmedelsverket som arbetar med tillämpningen av lagstiftningen kring GMO.

Svårare att konkurrera

Hon ser inga problem med det utom att svenska bönder har svårt att konkurrera med de bönder som använder det billigare GMO-fodret.
– Vi har haft GMO i över 20 år nu. Det har inte påvisats några risker enligt de stora vetenskapliga undersökningar som gjorts och vi kan ju fortfarande märka produkterna så att konsumenten får välja, säger hon.
Livsmedel med GMO-råvara måste märkas enligt EU-regler. Genom märkningen kan konsumenten själv välja mellan GMO-mat eller konventionellt framställd mat.
– Men i praktiken blir det ju inget val, eftersom det inte går att välja GMO-mat här, säger Zofia Kurowska.
Man skulle nästan kunna tro att vi har förbud mot GMO-mat i Sverige. Vi odlar inte genmodifierade grödor, använder inte djurfoder med GMO och det finns i stort sett inte någon mat i livsmedelsbutikerna som framställts med genmodifierade växter eller djur. Ändå har vi inte några politiska beslut eller lagar mot GMO i Sverige. Alla riksdagspartier utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet är positiva till GMO i jordbruk och livsmedel. Men eftersom miljörörelsen är kritisk och konsumenterna generellt är negativa till det har flera stora livsmedelsföretag tagit principbeslut om att inte sälja GMO-mat.

Vår raps – en hybrid

Olof Olsson, professor i molekylär biologi i Lund, har följt debatten kring GMO i över 25 år och tycker att motståndet är inkonsekvent.
– Om vi ser oss omkring idag finns det nästan inte någon natur som inte förädlats eller påverkats av människor, säger han. Raps, som lyser så gult på svenska fält på våren är en människoskapad hybrid där två sorters kål korsats i provrör. Ändå möter rapsen ingen kritik och behöver inte märkas som genmanipulerad. Han tycker det är absurt att GMO, som görs mycket precist på cellnivå i laboratorium, betraktas med skepsis medan mer osäkra korsningar av organismer, som också görs i laboratorium men med mindre precision, inte möter någon kritik eller stränga regelverk.
– Visst bör man göra oberoende tester för att ta reda på om man fått fram en bra organism. Men då borde det handla om vad man fått fram för produkt, inte vilken teknik man använde när man gjorde den.
Men Emelie Hansson på Naturskyddsföreningen menar att man också måste titta på hur produkterna används:
– Gentekniken ska jobba med naturen, men hittills har vi sett flest exempel där storföretag tjänar pengar på
bekostnad av miljön.