Papperslösa Viktoriya och Elias lever som gömda i Sverige

Viktoriya har en mardröm. Att svimma i tunnelbanan. Det hände en gång på väg in mot stan. En vänlig man rusade fram till Viktoriya för att hjälpa till. Han erbjöd sig att ringa ambulans. “Nej, nej, det är ingen fara”, svarade Viktoriya matt – och livrädd.
– Du förstår, att hamna på sjukhus kan vara slutet för oss, förklarar Viktoryia.

Vi träffas på ett kafé två trappor upp i Kulturhuset i Stockholm. På Plattan nedanför pågår livet som vanligt. Föräldrar med shoppingkassar hängande på barnvagnarna. Kostymdressade kvinnor och män på väg på lunch. Tonåringar i trappan upp mot Drottninggatan. Och missbrukare som står under taket intill ingången till Centralens tunnelbanestation.

Viktoryias liv är också här och nu. Hon är 42 år och hennes man Elias är 40. De är två av tiotusentals papperslösa som lever mitt ibland oss men som inte finns på riktigt, eftersom de saknar de fyra sista siffrorna i personnumret.
De har inga identitetshandlingar, inget hem, inget jobb. Ingen rätt till sjukvård eller rättshjälp. De kan inte köpa receptbelagd medicin på apoteket. Inte ens hyra en videofilm, om de hade haft en tv. Paret har tolv utvisningsbeslut bakom sig och lever gömda sedan fyra år.
– Vi har inget liv. Förut hade vi allt men nu är vi både hemlösa och barnlösa, berättar Viktoryia och visar bilder på sin dotter Kristina, en skrattande tonåring med långt mellanblont hår.

Viktoryia rättar till kragen på sin vita blus och pillar på guldkorset på kedjan runt halsen. Hon har en kort page och melerade ögon som skiftar mellan grönt och brunt. Läpparna är målade i ljusrosa och de korta naglarna lackade i rött.

Efter sex år i Sverige med många svenska vänner pratar både hon och Elias bra svenska. De berättar om hur de kom hit som flyktingar från Azerbajdzjan i maj 2002 med Kristina, då 14 år.
Bakom sig hade de år av förföljelse, eftersom Elias hade vägrat delta i kriget mot Armenien som bröt ut i början av 1990-talet. Han flydde till grannländer och som straff sattes Viktoriya i fängelse. Efter drygt tre år blev hon villkorligt frigiven med förbud att lämna landet.

Viktoriya viker upp blusens ärmar och visar ärr efter brännmärken av cigaretter och fortsätter berätta hur familjen trotsade förbudet och flydde till Sverige med hjälp av flyktingsmugglare.
De första tre åren bodde familjen på flyktingförläggningen i Laxå. Viktoriya, som är professionell sångerska, började sjunga i den lokala kyrkokören, Elias, historielärare som också studerat juridik i hemlandet, jobbade på flyktingförläggningens postkontor. Kristina gick i högstadiet.

Efter tre utvisningsbeslut flyttade familjen till en stuga i skogen några mil utanför Flen, som de fick låna av en svensk familj .
Efter ett drygt år stod Kristina inte ut med livet i skogen utan rymde till sina gamla skolkamrater för att hälsa på. Hon greps av polis på ett varuhus och utvisades till Azerbajdzjan, nyss fyllda 18.
Samtidigt överlämnade svensk polis familjens handlingar till de azerbajdzjanska myndigheterna. Därmed minskade Viktoryia och Elias möjligheter att återvända utan att utsättas för repressalier.

Nu bor Viktoriya och Elias i Stockholm på tillfälliga adresser. Hos landsmän eller svenska vänner de har lärt känna under de sex åren i Sverige.
– Just nu bor vi i vardagsrummet i en tvårummare i Tensta. Vi delar rummet med en landsman. Vi får bo där veckan ut, sedan vet vi inte, berättar Elias vars ögon är uttryckslösa.
För de två sängplatserna har paret betalat tusen kronor. Pengar får de in genom svarta städjobb. Ibland kan de gå dagar utan jobb. Då brukar Elias promenera runt i bostadsområdet, ofta med en kamrat. Han mår bäst av att vara utomhus och röra på sig. Viktoryia är däremot mest hemma. Hon vill inte vara ute i onödan, eftersom hon är ständigt rädd. Hemma städar hon eller lagar mat.

Högsta drömmen, förutom uppehållstillstånd och att få Kristina tillbaka till Sverige, är arbetstillstånd.
Under flera månader hade Viktoriya ett fast svartjobb. Hon skötte hela det dagliga hushållet hos en familj i en villa i en Stockholmsförort. För det fick hon 25 kronor i timmen.
– Jag gjorde allt; städade, lagade mat, passade barnen. Familjen behövde inte göra någonting.
Elias städar också, oftast hos privatpersoner. Men ibland arbetar han åt företag. Nyligen jobbade han två dagar från tidig morgon till sen kväll med att flytta ett helt kontor. Företaget betalade lön för tio personer till Elias tillfällige arbetsgivare men det var bara fyra män som utförde jobbet. För de två dagarnas arbete med att flytta bord, stolar och datorutrustning fick Elias 800 kronor.

När Viktoryia och Elias får lön gäller det att prioritera. Att betala för boende går först. Därefter SL-kort så det kan åka lagligt på tunnelbana och bussar. På tredje plats kommer mat.
– Du förstår, för oss är det jättefarligt att åka tunnelbana om vi inte har biljett. Om vi åker fast blir vi utvisade på en gång. Men har vi SL-kort kan vi åka i lugn och ro, säger Elias.
– Men jag är alltid rädd. Mitt hjärta skakar så fort jag ser en polis. Jag tittar alltid över ena axeln för att se om någon följer efter mig, berättar Viktoriya.

Får de pengar över köper de telefonkort för att kunna sms:a till Kristina som nu bor hos Viktoriyas mamma. De är mycket oroade över sin dotter som mår mycket dåligt psykiskt av ovissheten. Hon har svårt att få jobb och lever i skräck för att bli fängslad eftersom hennes föräldrar flytt landet. Att studera är uteslutet eftersom hon saknar avgångsbetyg, både från Sverige och Azerbajdzjan.
– Det handlar inte om att leva, utan om att överleva, säger Viktoriya.

Av: Kersti Byström