Barnhemmet ger Emile en chans

KAUNAS, LITAUEN Korgen med gosedjur får Emile att spricka upp i ett stort leende. Hon är fem år gammal och har nära till känslorna, en underbar liten flicka.
Hennes mamma heter Rasa Simanaviciene och jobbar som danslärare i Litauens andra stad Kaunas, vackert belägen på en landtunga mellan två floder.
Vi befinner oss på barnhemmet Lopselis – Vaggan – i Kaunas där Emile bodde i flera veckor som nyfödd. Mamma Rasa börjar gråta när hon berättar varför:
– När Emile föddes såg jag genast att hon har Downs syndrom. Jag blev chockad och djupt deprimerad. Jag hade väldigt starka känslor för flickan, men var rädd att inte kunna hjälpa henne tillräckligt väl. Min man kunde inte acceptera henne, och jag kände mig förvirrad. Så vi lät henne stanna på BB och sedan här på barnhemmet i sammanlagt en månad, säger Rasa.

Dåligt socialt skyddsnät

Att få ett barn med Downs syndrom är aldrig lätt, särskilt inte i Litauen där det sociala skyddsnätet är glest. Litauen, en ung stolt nation bara 40 mil från Sverige, är fortfarande inne i en djup förändringsfas efter decennier av sovjetstyre och diktatur. Fabriksruiner tornar upp sig och många föräldrar har svårt att ta hand om barn med särskilda behov, både på grund av fattigdom och okunskap.
Från Sovjettiden finns en kvardröjande inställning om att handikappade barn passar bäst på institution och dessutom: vad ska grannarna säga? I Litauen är födseln av ett handikappat barn en reell orsak till skam, får vi veta här.
Men Rasa och hennes man kom på andra tankar, tog Emile till sig och älskar henne högt. I stället för att bo på barnhem får hon nu växa upp med föräldrarna och en storebror, och lär slippa hamna på äldreboende redan i sina sena tonår, annars ett vanligt öde för handikappade barnhemsbarn här.
– En kväll kom det bara över mig: Vi måste ta hand om Emile, och bli världens lyckligaste familj. Och så blev det så. Kanske var det ett finger från Gud… Men utan Lopselis hade detta knappast varit möjligt, säger Rasa Simanaviciene.

Hela familjen får stöd

Lopselis är nämligen inte bara ett barnhem, utan också Litauens enda kompletta habiliteringscentrum för handikappade barn. Här går lilla Emile på förskola, och hennes föräldrar erbjuds stöd och utbildning för att kunna leva tillsammans i harmoni.
– Jag har känt mig skyldig över den månad jag inte tog hand om Emile. Men personalen här har inte försökt skuldbelägga mig, utan givit mig styrkan och stödet för att kunna ta hand om mitt barn. Här finns människor som bryr sig om min dotter, människor som tycker att Emile är bra. Det smittar av sig – här känner hon sig som vilken flicka som helst, säger Rasa.
Barnhemmets chef Audrone Prasauskiene kämpar för att kunna erbjuda fler litauiska familjer ett liknande stöd, men behoven är närmast oändliga och resurserna alltför små.
– Vi har ett konstant behov av allt från tvål, leksaker, skor och nappflaskor till avancerad specialutrustning, säger hon.
För att spara pengar är korridorerna på Lopselis mörklagda under dagtid – el kostar – och Audrone Prasauskiene beskriver utbetalningen av januarilönerna som en framgång. En vanlig situation på de litauiska barnhemmen är annars att lönerna fryser inne, ibland flera månader i sträck. Ändå tjänar en barnskötare bara motsvarande 1 800 kronor i månaden.

Icakuriren stöder

Icakuriren hör till de utländska sponsorer som bidrar med pengar och material till barnhemmet Lopselis, via den svenska stiftelsen Vaggan.
– Vi är väldigt tacksamma för stödet från Sverige. Utan det vet jag inte vad vi skulle ta oss till, säger Audrone Prasauskiene.
Rasa Simanaviciene säger:
– Att vi själva tog hand om Emile var det bästa som hänt i mitt liv.