Nyfiken på Helena Duplantis: Så håller hon sonen “Mondo” i toppform!

Helena Duplantis och dottern Johanna har löptränat i Hagaparken i Stockholm på förmiddagen. Vi ses på ett fik i Vasastaden, och de beställer pajer och sallader. Dagens fyspass med sonen “Mondo” – ja, alla i familjen kallar honom så – är redan avklarat. Han och Helena tränar på förmiddagarna. 

Det märks att Helena har tillbringat snart fyra decennier på andra sidan Atlanten, under intervjun varvar hon svenska med engelska, och hon och dottern pratar främst engelska med varandra. 

Helan har själv varit en framgångsrik friidrottare och berättar:

– Jag var mångkampare, och det var hoppgrenarna som jag gillade bäst. Först gick jag friidrottsgymnasiet i Falun och när jag hade tagit studenten fick jag ett stipendium för att plugga på college i Louisiana i USA. Där träffade jag så småningom Greg, som höll på med stavhopp. Efter college utbildade han sig till jurist och jag till dietist. Vi fick fyra barn och vi har hela tiden bott i USA, men vi har alltid åkt till Sverige på somrarna. Mina föräldrar bor i Avesta, där jag växte upp, så där har vi varit mycket. 

Så kul med fyra barn – och alla är sportiga! 

– Där jag bor är det vanligt med många barn, min kompis har nio. Och ja, vi har alltid varit en sportig familj. Äldste sonen Andreas var också stavhoppare, och näst äldste Antoine är professionell basebollspelare. I USA är baseboll mycket större än friidrott. En gång när “Mondo” och jag tränade hemma i Lafayette kom en liten kille fram och frågade: “Är du Antoines brorsa?” Den killen hade absolut inte koll på att “Mondo” är stavhoppare. Och vår yngsta – Johanna – studerar vid Louisiana State University och håller också på med stavhopp. Hon kommer nog att börja tävla för Sverige snart. 

Vad innebär det att vara “Mondos” fystränare?

– Min uppgift är att se till att han är stark, snabb och smidig. Greg sköter det tekniska. Det är han som analyserar hoppen och väljer stavar. Jag tror att jag har nytta av att jag själv har varit elit­idrottare, jag har upplevt den där balansgången mellan att satsa på en idrott och att ha ett annat liv, till exempel att skaffa sig en utbildning. 

När märkte ni att “Mondo” var så duktig?

– Från allra första början. Han var otroligt fysisk från start, och dessutom väldigt tävlingsinriktad. Han hade kunnat bli bra på precis vilken sport som helst, säger Johanna, “Mondos” syster som är med under intervjun. 

Helena nickar instämmande, samtidigt menar hon att det fysiska bara är halva grejen: 

– “Mondo” har en exceptionell mental styrka, det spelar stor roll på den här nivån. 

 När “Mondo” hoppar så brukar du synas i publiken. Du filmar alla hopp med mobilkameran och du ser alltid lika cool ut. 

Johanna skrattar och tittar tveksamt på sin mamma: 

– Du är inte sååå cool när “Mondo” hoppar, mamma. Du är nog den i familjen som är mest nervös. 

– Haha, är det så? Kanske. Jag tycker att det är skönt att filma, då har jag något att fokusera på. 

“Mondo” hoppar över sex meter – är du aldrig rädd? 

– Inte när “Mondo” hoppar. Han har en sådan kroppskontroll, och jag har dessutom fullt förtroende för Greg. Han vet precis vilka stavar han ska välja. Däremot kan jag vara rädd när andra, som inte har lika bra teknik, hoppar. Men stavhopp är inte en så skadedrabbad sport som man skulle kunna tro – till och med cheerleading är värre. 

Har “Mondo” fått en Tiger Woods-uppväxt där han drillats i stavhopp från unga år?

– Det kan man nog inte säga. Idrotten har snarare präglats av lust och vi har utgått från vad barnen tycker är kul. Vi har låtit dem testa en rad olika sporter. Det enda kravet har varit att man måste fullfölja det man har påbörjat. Om man vill spela fotboll en termin så måste man gå klart den terminen. Och man måste gå på sina träningar – man låter inte ett helt lag stå utan spelare för att man själv inte känner för att träna. Greg är ju gammal stavhoppare och när barnen var små byggde han en stavhopparanläggning hemma på gården. Där har barnen lekt med varandra och med sina kompisar, så stavhoppet har varit en naturlig del av barndomen. 

Hur skapar man den där lustfyllda inställningen till sport? 

– Jag tror inte att man kan pusha, man måste utgå från barnet. Att hålla på med elitidrott innebär en stor satsning, du kommer att behöva försaka andra saker. Vår äldste son var också en duktig stavhoppare, men han var inte tillräckligt motiverad att satsa. Alla är olika och man måste själv bestämma vilken nivå man vill ligga på. Jag var väldigt plikttrogen när jag höll på med friidrott. Jag kunde vara jättetrött, men om det stod i schemat att jag skulle göra en viss övning så gjorde jag den. Jag kände inte efter. “Mondo” är annorlunda, han kan hoppa över övningar. Han vill att det ska vara roligt och jag tror att det är en förklaring till att han har hållit så länge, att han inte har varit skadad.  

När “Mondo” så småningom lägger av så försvinner ju ditt jobb. Vad ska du göra då?

– Det har jag faktiskt inte tänkt på. Han är ju bara 22 år och kan säkert hålla på i tio år till. Då är jag 67. Jag får väl ta hand om barnbarnen. Jag har redan fått mitt första barnbarn, de kommer till Sverige imorgon och då ska jag vara barnvakt. Det finns så mycket som man kan ägna sig åt här i livet, jag kommer nog på något den dagen jag står utan sysselsättning. 

Hur påverkas balansen i familjen när ett av barnen är en superstjärna?

– Jag tror att alla är glada för hans skull. Syskonen har alltid varit tajta, de är otroligt stöttande och gulliga mot varandra. Jag har aldrig upplevt att någon är avundsjuk, eller vad säger du Johanna? 

– Absolut inte, vi är jätteglada och stolta. Vi syskon har alltid varit nära varandra, särskilt jag och “Mondo”, vi är så nära i ålder, dessutom håller ju jag också på med stavhopp. 

Stavhopparna verkar vara så fina mot varandra – de kramar om sina medtävlande när det har gått bra. Hur kommer det sig?

– På sätt och vis stämmer det, samtidigt är nog konkurrensen större än vad som syns på tv. Stavhoppare är ju lika tävlingsinriktade som alla andra. På sätt och vis har det nog varit jobbigt att ha “Mondo” som medtävlande, han har ju varit så överlägsen de senaste åren.