Hon hette Märta och var en vanlig kvinna med ett ovanligt stort hjärta. Jag träffade henne första gången när hon knackade på dörren till flyktingförläggningen där vi bodde. Vi hade tagit farväl av släkt och vänner i Iran, sålt allt vi ägde och rest tusentals riskfyllda mil för att komma till Sverige.
Det var 1987 och den snötäckta orten Svappavaara i Kiruna kommun blev vårt nya hem. Och en dag stod hon plötsligt där, i dörröppningen, och undrade om vi hade lust att komma över på middag. Märta hade nåtts av ryktet om den nyanlända flyktingfamiljen och nu ville hon hälsa oss välkomna på det sätt hon visste bäst: genom att öppna upp sitt hem. Att vi var totala främlingar för varandra och knappt kunde kommunicera, var ovidkommande. Märta rullade köttbullar, dukade med sitt vackraste porslin och bjöd på hemkokt lingonsylt.
Middagen hos denna gästfria dam blev inte bara början på en lång vänskap, den gav oss hopp om det nya livet i Sverige. En känsla av att allt nog kommer att ordna sig. För om här fanns sådana snälla, omtänksamma människor som Märta skulle väl Sverige snart kännas som hemma? Och visst blev det så. Märtas medmänsklighet blev såväl en skjuts in i det svenska samhället som ett ljus att hålla fast vid när det kändes som mörkast.
Idag pågår en omfattande flyktingkris i världen. Inte sedan andra världskriget har så många människor befunnit sig på flykt. Hälften av dem är barn. Oavsett om du skänker ett par skor till någon som vandrat hundra mil, swishar en peng till Röda korset eller bäddar rent i gästrummet kan just ditt initiativ bli totalt livs-avgörande för den som får ta emot. Se det som din chans att bli någons Märta.
Av Tara Moshizi
