• Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vinnaren i Icakurirens novelltävling 2011

    Tema 2011 var Nyckeln och här kan du läsa Katarina Petersmos vinnande bidrag "Nära". Läs om årets novelltävling här.

    Jag känner mig alltid smutsig när jag vaknar i din hundkoja.
    Luft. Jag öppnar munnen för att pressa ner syre i mina lungor, för att komma till liv, huvudet går på lågvarv. Som att vakna i en bastu, med den fuktiga dimman innanför träplankorna. Jag andas samma värme om igen. Någonstans gör det ont men det tar en stund innan jag förstår varför, innan jag hittar den söndertuggade pinnen fastkilad mot mitt höftben. Doften av våt hund har trängt in i mina kläder, hårstrån har klibbat fast på kinden. Jag måste fokusera nu, ålar mig ut genom det lilla hålet, öppnar sedan mina ögon och sträcker försiktigt isär min kropp.

    Äntligen kan jag fylla mig med sval morgon i lungorna. Gräset under mina fötter är täckt av en våt hinna och rosorna lyser i rosa och vitt framför husfasaden. Klungor av doftande daggvåta blad, jag böjer mig framåt och blundar. Du vårdar dina blommor.

    Nyckeln ligger redan varm och väntar i min knutna hand. Jag vet inte när jag tog fram den. Alltid bär jag den nära. Jag håller emot med fingrarna mot altandörren för att inte väcka de som sover. Men vissa ljud går inte att undvika. Det är tyst i huset, jag hör bara mina steg när jag går mot det stora badrummet.
    I duschen finns en hylla i kaklet, här står alla hennes fina flaskor på rad. Jag vill lukta gott nu, jag vill bli ren och jag vrider mot det röda. Mina frusna fötter ilar upp i benen, nu vaknar min hud mot den varma strålen. Jag gräver djupt i burken med hårinpackning och kramar in den feta krämen i håret. Lavendel. Bara jag och vattnet och ångorna, jag blundar mot taket. När jag tittar nedåt igen har det vita skummet blivit genomskinligt.
    Jag sträcker mig efter en nytvättad handduk och torkar huden torr innan jag smörjer in mig. En kräm för ansiktet, en för fötterna och en för resten av kroppen. Det finns en hel hylla med burkar. Jag borstar mina tänder med den blå tandborsten och ser mig omkring, krokar och morgonrockar, er vardag.
    Jag vill se dig nu, jag vill vila ut i din famn. Känna dina armar bakom mig, låta din kropp värma mig från ryggen och runt. Det är mörkt i hallen, persiennerna i sovrummet är neddragna. Det är tidigt, än finns flera timmar av sömn.

    Heltäckningsmattan så trygg mot mina fötter och jag är stilla, jag ser ditt bröst som reser sig och sänker sig i en lugn takt. Din skäggiga kind. Jag nuddar dig med mina läppar, det kittlas men du sover tungt, du brukar inte vakna av det. Så vacker. Lockarna runt de barnsliga öronen, din arm med det mörka håret, så mycket man men på samma gång pojke. Jag vill ligga intill och studera dig men det går inte nu.

    Jag andas djupt och låter blicken följa täcket till andra sidan sängen. Hon är så liten så långt borta, hennes smala siluett och det ljusa håret som en våg över kudden. Huvudet är vänt åt andra hållet. Det vita täcket med ljusblå ränder. Så rent. Hon sover tungt men jag kan inte ligga mellan, inte för ett ögonblick. Men jag kan sätta mig nedanför dig på golvet, luta min haka mot madrassen.

    Framför mig finns din mage, ditt bröst, jag nuddar mina fingrar mot det mjuka. Mina läppar, intill dina. Bara följer dem, från sida till sida. Jag vill väcka dig men det går inte, jag får inte, inte nu. Så jag nosar på dina öron, huden som en bebis, med vita strån när jag tittar nära. Din mun. Jag minns hur det brukar kännas, kan inte låta bli dig nu förlåt mig men jag kan inte. Smakar så försiktigt och du svarar mig.
    Du öppnar dina ögon. Den skrämda blicken ser in i mig, viskar inte här, inte nu. Jag älskar dina ögon. Du skulle aldrig kunna be mig att gå härifrån. Om vi blundar är det bara vi men du vågar inte blunda. Det är jag som måste sansa oss, det är jag som måste böja mig fram och pussa dig ljudlöst på munnen för att sedan försvinna.

    Jag lämnar ditt hus i mina egna kläder. Gruset under mina skor, din brevlåda och snart har jag passerat din gata. Solen värmer i min hårbotten trots att det är tidigt, hettan kommer att stiga ju längre tiden går. Benen rör sig utan mig och efter en stund ser jag att jag är på väg mot stan, hem till mitt. Då tänker jag på Linn, snart ska vi ses, jag vill ha henne hos mig nu. Vi ska dricka vin och gå på fest. Träffa människor som lever andra liv, har andra saker att säga, nya tankar ska runt i mitt huvud. Ingenting om dig.

    När jag kliver in på min hallmatta har flera timmar passerat. Svetten på min rygg har fläckat ner blusen, sandalernas remmar har skavt blåsor i mina fötter, ingenting av det har jag märkt. Jag ser mig hel, med rödbrända kinder och håret tovigt i den stora spegeln och jag sträcker ut tungan, tänker knasiga tjej, nu lever vi i stället.

    Då ringer hon, rösten lekande förväntansfull, kom nu säger hon, nu börjar vi. Ska bara duscha svarar jag, det ger mig lugn att vara på väg.
    Min vita lägenhet är bländande, solen skiner in genom de stora fönstren och bara en ensam bok ligger framme på soffbordet. På fatet i köket tre limefrukter. Jag duschar snabbt den här gången och klär mig i nytvättade kläder. En gul klänning som når mina knän, tyget tunt och luftigt. I kväll ska jag tänka på annat.
    Linn är brunbränd och ler stort, det smittar, som alltid. Vinet gör sitt. Vi dricker det kallt, i smala glas på hennes balkong.

    – Det blir fullt hus hemma hos Karl. Och din Anders är där.
    – Min och min … Det var en evighet sedan det där hände.

    Ett år sedan, och det var aldrig på allvar. Men ändå.
    Solen på kinderna och svalkande dricka gör oss snurriga, det är här vi vill hamna. Linn byter om flera gånger innan hon blir nöjd, kjolar och linnen och underkläder. Jag sitter kvar på stolen i min gula klänning, tycker om känslan när tyget kittlar benen. Hon trycker framåt och hittar rätt kanal och nu dansar vi på golvet i hennes vardagsrum. Ibland är det så lätt att låta tankarna flyta, bara skvalpa omkring på ytan, det är så just nu. Gunga med, allt är som det ska. Linns levande blick. Skrattet från min mun som överraskar mig, det brukar inte låta så högt, nu är det självklart.

    Vi promenerar till festen. Som småungar skuttar vi fram.  Karl pussar oss på kinden, en, två, tre gånger. Jag vet inte, hamnar i otakt, han reser mycket och är världsvan. Vi glänser, tar över rummet. Vi dansar igen, är redan uppvärmda. Det är bara Linn och jag men sedan upptäcker jag Anders i en soffa, ler sådär som förr. Det är oavslutat det som var och det är pirrande det här, jag hamnar i hans närhet flera gånger.
    Jag och Linn går ut. Vi ligger på varsin trädgårdsstol och skålar. Musiken och pratet hamnar en bit bort. En stor rabatt med rosor får mig att tystna, de luktar starkt, jag sjunker snabbt. Dimman lägger sig nära. Linn tar min hand.

    – Nu blir du dyster, inte så. Anders tittar efter dig.
    – Äsch, det är inget sånt.

    Linn är barfota och de vita naglarna lyser fram på hennes tår. Så lena. Jag undrar hur hennes fötter kan vara så släta. Mina är fyllda av skavsår, och huden är torr hur jag än smörjer.
    Yr. Vi dansar med de andra i vardagsrummet. Sedan sitter jag i soffan med Anders hand i min. Med hans fingrar i min nacke, med hans tunga i min mun. Jag vill det, jag vill ha kyssarna men jag blundar. Jag blundar och ser någon annan, jag försöker inte ens få bort bilden av dig. Anders läppar, hans rytm är en annan, det stämmer inte, det blir fel men det får mig inte att sluta, tvärtom. Sedan tittar jag och ler. Hans ansikte som en docka, hans vita tröja och de böjda musklerna därunder som släta bulor, jag följer dem med fingrarna, men de blir aldrig annat än plast. Hans läppar så blanka nära men ingenting sprakande, ingenting pirrar, jag bara flyter.

    Han suckar i mitt öra.
    – Vi går till båthuset. Det finns ett rum där för oss…
    – Gå först, jag kommer strax.

    Jag möter min blick i spegeln ovanför handfatet. Röda strimmor i ögonen, trötta hårtestar som hänger mot axlarna. Tar fram nyckeln som ligger varm ovanför bågen i min behå. Silverblank. Jag spolar kallt vatten i kranen som jag blaskar i mitt ansikte. Sminket rinner, jag gnuggar bort det med tvål. Kylan mot kinderna väcker mitt beslut. Jag såg en busshållplats på vägen.

    Linn är upptagen, jag kan lätt försvinna. Barfota vandrar jag ut i sommarnatten. Och trots att det är sent kommer det en buss åt rätt håll, den går hela vägen, jag kan alla turer. Bara jag och ett gäng tonårskillar. De pratar högt, halvfulla efter krogen och jag följer deras äventyr som en radioteater i öronen. Jag somnar nog till ibland men till slut ser jag kiosken och radhusområdet. Jag stiger av och går ut i den tysta förortsgryningen. Känner kylan från asfalten. Följer staketen in mot ditt hus, längst in i en återvändsgränd. Jag trodde att du skulle vara ensam nu, men hennes bil står fortfarande kvar på uppfarten. Den lilla röda. Men jag kan inte vända nu, jag är här, så nära. 

    Jag stryker handen över rosorna, ser handdukarna som fortfarande ligger kvar i solsängarna. Här har ni legat under dagen, njutit av värmen och sedan ätit middag på altanen. Grillgallret vilar på en tidning intill staketet. Kanske glömde du att diska det. Var ni själva eller hade ni gäster, jag undrar vilka, om jag sett dem förut. Jag mår illa av att se spåren efter er gemensamma lördag.

    En blommig fleecefilt ligger slängd över en trädgårdsstol och jag tar den med mig. Sedan kryper jag in i hundkojan. Den här natten kommer att bli kall, värre än innan, så jag rullar in hela mig i filten.

    Av Katarina Petersmo

    Läs om årets stora novelltävling här

  • Få icakuriren.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!