Tacarigua är en mycket oansenlig by i de gröna bergen på Isla de Margarita. Den har bara en gata – den glest trafikerade landsvägen där det rullar förbi en och annan rostig gammal amerikanare med mullrande V8. Bilar är dyra här, så de körs tills plåten rostat bort. Men bensinen är nästan gratis, så törstiga motorer är inget problem. En liter går på 30 öre.
I Tacarigua görs Isla de Margaritas bästa hängmattor av kvinnor som sitter hemma och virkar.
Isaura Gonzalez Malaver är en av dem. När vi stannar till utanför hennes hus sitter hon i dörren med en virkning uppspänd på en liten träram. Verandataket ger skugga från solen, som gassar från en molnfri himmel. Bakom henne finns det grönmålade, sparsamt möblerade vardagsrummet, där bilder på barnen och öns viktigaste skyddshelgon, Virgen del Valle, är enda utsmyckning.
Hon är 61 år, men säger själv att hon ser äldre ut och har sedan några år fått problem med reumatism.
– Det tar en månad att virka en stor hängmatta med plats för två vuxna, berättar hon.
Så, trots ett pris runt tusenlappen, blir timpenningen usel.
Vi tittar in hos en handfull andra virkande damer också, men Isauras hängmattor är finast, så till slut köper vi flera stycken och när vi ska fara kramar hon om oss, minst lika nöjd som vi med affären.
Stämningen är behagligt loj på Isla de Margarita. Ingen tycks ha bråttom och många tillbringar dagen i just hängmattan eller med att spela domino i skuggan av ett träd. När männen spelar brukar en kylbox fylld med favoritölen Polar i pytteflaskor på 22 centiliter finnas till hands.
Öns klimat är i det närmaste perfekt för behaglig semester. Visst, det kommer korta skyfall ibland, men för det mesta regnar det inte alls och stora delar av ön är kaktustäckt öken. Bara den östligaste tredjedelen är tropiskt grön och här finns alla fina turiststränder. Temperaturen håller sig stadigt runt 30-gradersstrecket, i havet är det ett par grader svalare och en skön ostlig bris svalkar.
Dessutom ligger ön utanför Karibiens orkanbälte. Så turisterna har strömmat till i 30 år nu och här möts de av sandstränder med skugga från kokospalmer, mumsar i sig nyfångade skaldjur och sippar svala limedrinkar i solnedgången. Vad mer kan man begära?
Playa El Agua är öns främsta charterstrand. Mot den långgrunda stranden rullar snälla vågor in. Parasoll och solstolar finns att hyra för någon tia och bland palmerna ligger restauranger och barer tätt. Irriterande nog får endast allinclusive-gäster från hotell längre inåt land använda en del av dem – men efter någon dag lär man sig vilka som är öppna för alla och de räcker till.
Två grabbar kommer gående med en hink där färska ostron badar i isvatten. Tio kronor för ett dussin små med fast kött – troligtvis vilda som de plockat i Bestingalagunen, några mil västerut. Där kan man göra utfärder med motorbåt, se pelikaner och med lite tur också gulliga små sjöhästar, som precis som ostronen trivs bland mangrovens undervattensrötter.
Bara några minuters bilfärd norr om Playa El Agua ligger den lilla fiskebyn Guayacán. Här har invånarna sagt nej till turism. De har sett vad som hänt på andra ställen där allinclusive-anläggningar ibland monopoliserat stränderna och de som levt på fisket i generationer förvandlats till vakter, servitörer eller städare.
Alla vi möter i byn hälsar med ett vänligt “buenos dias”. Ett gäng fiskare sitter i skuggan under ett träd. De säger att de tror att stimmen ska närma sig kusten i morgon och i så fall går de ut med sina nät – i dag händer inget. På sandstranden är det helt tomt förutom Hans, en hitflyttad tysk fritidsfiskare som snart ger upp utan att ha fått något.
– Här är det bara packat med folk under påsken, säger han.
Då har venezuelanerna ledigt och shoppare invaderar ön, eftersom den är momsbefriad och priserna 15–20 procent lägre än på fastlandet.
Det var på sitt sätt skaldjur som fick spanjorerna att slå sig ner här för 500 år sedan. Columbus kom hit 1498, men då hade indianerna redan bott här i hundratals år. Snart fick spanjorerna höra talas om pärlor stora som ägg, som indianerna hittade i musslor utanför Isla de Margaritas lilla grannö Cubagùa. Så spanjorerna anlade Venezuelas första stad, Nueva Cadiz, där.
I dag finns bara ruinerna kvar, staden spolades bort av en tsunami 1541. Men pärlorna blev många spanjorers lycka. 1529 producerade ön nästan 400 kilo i månaden – de användes till och med som officiellt alternativ till mynt.
Pärlfisket är stoppat sedan 45 år och vattnen mellan Margarita, Cubagua och den något större Isla de Coche lockar i dag bara vindsurfare. Här finns enligt många surfexperter världens bästa vindar. Utanför Playa el Yaque, nära Isla de Margaritas internationella flygplats, räknar vi till drygt 400 trekantiga segel glittrande i solen – en fascinerande syn.
Isla de Margarita kryllar inte av sevärdheter och de jobbigare aktiviteterna begränsas i stort sett till just vindsurfning, dykning och kanske något nattligt besök på en salsa- eller merengueklubb i största staden, Porlamar. Men vad gör väl det. Stilla strandliv i tropikerna är en förträffligt rogivande semester.
RESFAKTA
Venezuelas största ö, sex mil lång och tre mil bred, med en skön blandning av karibisk och sydamerikansk kultur.
Resa dit och runt: Från i höst har Fritidsresor (www.fritidsresor.se) direktcharter till ön från Stockholm. Bor man i Sydsverige kan man resa med Falk Lauritsen Rejser (www.falk-lauritsen.dk) från Köpenhamn. Fritidsresor tar från 11 898 kr för två veckor för allinclusive på mellanklassanläggningen Dunes Hotel & Beach Resort. Stockholm–Caracas t o r kostar från 6 500 kr med reguljärflyg. Flyg Caracas–Isla de Margarita kostar under 1 000 kr t o r.
Taxi är billigt – räkna med cirka 25 kronor milen, men gör upp om pris i förväg. Hyrbil finns från 300 kronor dygnet. Busstrafiken är gles.
Bästa tid: Året runt. Ön ligger utanför orkanbältet och är mycket regnfattig.
Visum: Krävs inte för svenska medborgare.
Valuta: 100 kr = 27 500 bolivarer. På turiststränderna går det att betala med dollar också och kreditkort accepteras på alla större ställen. Svartväxlingskursen är 5–10 procent bättre – men se upp, det finns gott om trixare.
Språk: Spanska, men ganska många inom turistnäringen pratar engelska eller tyska.
Tidsskillnad: + 5 timmar.
Att bo: Det finns en rad fina stränder med turisthotell. De flesta stora hotellen har satsat på allinclusive. Men det finns bra mellanklasshotell vid flera stränder där maten inte ingår och en rad riktigt billiga budgethotell i de två största städerna. Mellanklasshotell kostar från 400 kr för dubbelrum, budgethotell finns från 75 kr.
Att äta och dricka: från havet får man fantastiska råvaror – både skaldjur och fisk. Testa finfina små ostron på stranden för bara 10 kr dussinet eller vitlöksfrästa jätteräkor, 6–9 stycken går på en hundralapp. Venezuelanerna gillar sina biffar stora och köttet är billigt. Små flaskor (22 cl) av de lokala ölen kostar 3:50 kr, gott venezuelanskt espressokaffe en femma koppen, drinkar 5–10 kr och en flaska rom mellan 10 och 175 kr beroende på kvalitet. 1,5 liter vatten går på en femma i affärerna.
Att köpa: Venezuelanerna själva anser att ön är ett shoppingparadis, men kapitalvaror och elektronik är billigare i Sverige. Satsa i stället på hängmattor, flätade korgar, billiga vardagskläder, vällagrad rom, venezuelansk choklad och kaffe.
Att se och uppleva: Det är ont om riktiga sevärdheter på själva ön – följ i stället med på någon av utflykterna till fastlandet eller till korallatollerna Los Roques.
Ön har kanske världens bästa vindsurfning och framför allt sommartid är dykningen bra. På den torra västra delen av ön kan man åka på jeepturer eller rida och i Laguna de la Restinga är båtturer i mangroveträsken populärt. Dessutom finns det gott om prisvärda en- och tvådagsturer till fastlandet där man får besöka indianer i Orinocodeltat och se världens högsta vattenfall Salto Angel, med en fallhöjd på hela 978 meter. Räkna med cirka 2 000 kr för en tvådagarstur, där i stort sett allt ingår.
Nätet:
www.islamargarita.com
www.think-venezuela.net
venezuela.embassyhomepage.com
Av: Johan Öberg
