Alla fotografier: Jonas Henningsson
Skymningen har lagt sig över Transsylvanien när tåget gör halt. På avstånd ser vi stadens gamla stads-kärna insvept i tjock kvällsdimma. I halvdunklet skymtar torn och tinnar förföriskt, det 64 meter höga klocktornet försvinner upp i mörkret.
Sighisoara ligger i ett vidsträckt eroderat landskap bestående av dalgångar och kullar i hjärtat av Rumänien. Området är omgivet av höga berg i väst, syd och norr, de hästskoformade Karpaterna. Lodräta bergsväggar skjuter sylvassa toppar mot himlen.
Staden uppfördes under medeltiden och mycket av bebyggelsen stammar från 1300- och 1400-talen. Medeltidskänslan är intakt och förstärks av den lantliga stämningen innanför murarna. Onsdagar och lördagar är marknadsdagar, då fylls gatorna av romska försäljare som kommer in från byarna i trakten. Men just i dag är det sömnigt lugnt, blomsterförsäljarna står sysslolösa i gathörnen med sina väldiga buketter.
Trånga kullerstensgator letar sig uppför kullen, husen är färgglatt målade och ger intryck av att snart falla ihop. De är konkava och konvexa leksakshus i naturlig storlek, klädda i milda pastelltoner. Ljusgrönt, rosa, ljusblått och gult. Taken är ett karakteristiskt pussel av små röda rundade tegelpannor. Alla hus har olikformade skorstenar, intillliggande fasader skiljer sig också åt. De flesta fönstren har breda lister av trä, stora träportaler omger ingångarna till husen. Allt är mycket välordnat och prydligt.
I kvarterens vindlande gränder pågår de dagliga bestyren. Kvinnor och män sitter ute på stentrapporna i skuggan av dignande buskar och blomsterprakt, de ler och nickar lojt när vi promenerar förbi. På gatan leker katter och barn. Hela familjer uppsatta på rangliga trävagnar gungar förbi. Vagnarna dras av stora, mustiga hästar vars hovar klapprar mot gatstenen. Ljudet sipprar in i de trånga gränderna, i övrigt är det tyst. Sighisoara är nästan ljudlöst stilla.
Vi träffar Marinella Kula, hon hänger ut genom ett fönster på sitt föräldrahem i en av de trånga gränderna. Marinella arbetar som lärare men familjen driver också ett guesthouse.
– Lönen från skolan räcker inte långt, 30 dollar i månaden, berättar hon.
Men familjen har några mycket prydliga rum de hyr ut.
– Helst skulle jag vilja bosätta mig i södra Frankrike, det är fint där, säger hon när vi lite senare dricker te i familjens trädgård.
– Men jag älskar Sighisoara, stillheten är värd mycket, fortsätter hon samtidigt som den väldiga kyrkklockan trotsigt ringer från sitt upphöjda läge.
I klocktornets välvda fönster visas varje dag olika figurer ur den saxiska panteon. Freden bär en olivkvist, Rättvisan en vågskål. När tystnaden och stillheten återigen lagt sig som en hinna över citadellet frågar jag om efternamnet, Kula.
– Det är en ren tillfällighet, men mycket användbart, “the dra-kula family”, säger hon skämtsamt.
Men Marinella liksom många vi träffar tycker tjatet om Dracula har blivit för mycket, en konstruerad och ganska långsökt kommersiell produkt. Och visst är det så, Sighisoara behöver definitivt inte en uppdiktad historia som dessutom bygger på rena osanningar.
– Bram Stoker var ju aldrig ens här, han baserar sin roman på lösa rykten och slottet som stod modell hittade han i Skottland, berättar Marinella.
Vi träffar Cristian Maior, konstnär och skulptör som förvaltar den religiösa motivtraditionen men också har ett annat uttryck, liksom en annorlunda arbetsmetod.
– Jag tycker om att arbeta samtidigt som kunderna är här, berättar han från sin kaotiska studio som är belamrad med ofärdiga skulpturer, målningar och träsnitt. Hans bibliska motiv är mycket expressiva, liksom hans skulpturer av nakna kvinnor som vi betraktar på utställningen han öppnar några dagar senare.
Vid det lilla torget framför klocktornet ligger restaurang Messerschmitt som dock ingen kallar vid sitt rätta namn. Alla kallar den Hjorten efter det horn som pryder väggen. Här är citadellets minimala centrum. Ett öppet torg som drar till
sig besökare. Vi njuter av solen och en espresso, tittar lojt på förbipasserande. I fönsternischerna sitter duvor uppflugna, de iakttar en grupp japanska turister som nyfiket spejar i gränderna. De få lokalbor som bor i gamla staden känner igen oss efter våra dagar på besök. De nickar igenkännande när vi passerar. Återigen slås vi av hur stillsamt Sighisoara är. Från restaurangen strömmar svaga toner av klassisk musik. Från en gränd längre bort hörs det dova ljudet av hovar. Vi lyssnar länge efter det när det försvinner bort.
RESFAKTA RUMÄNIEN
• Karpaterna utgör en tredjedel av Rumänien och är Europas näst högsta bergskedja efter Alperna. Karpaterna kallas Rumäniens ryggrad, här finns vild natur med glaciärer, kanjoner, grottor och sjöar. Transsylvanska alperna utgör den södra delen av bergskedjan. Stora områden är helt orörda med sekelgamla skogar. Naturreservaten gör bergen ännu mer attraktiva. I de skyddade parkerna finns lo, björn och hjort.
Resa dit: Reguljärflyg till Bukarest mellan 2 200 och 3 800 kronor beroende på bolag. Tåg Bukarest-Sighisoara tar 4–5 timmar, 100 kronor enkel. Ett annat alternativ är flyg till Budapest, från cirka 2 100 kronor, och sedan tåg 8–9 timmar. Flygstol med charterbolagen till Constanta vid Svarta Havet från cirka 1 700 kronor, en vecka med hotell från cirka
3 500 kronor. Från charterorterna arrangeras utflykter till Transsylvanien.
Bo: Hotel Sighisoara, Str Scolii nr 4–6, tel 00-40 265 771 000, 3050 Romania, inne i citadellet är ett av de bästa alternativen. Rum från 30 euro natten. Många familjer hyr ut rum, ett bra sätt att lära känna befolkningen. Bokas genom turistinformationen, The Steaua Agentie de Turism, Str 1 Decembrie 1918 12, tel 00-40 265 771 072.
Mat och dryck: Det rumänska köket är rustikt. Mamaglia (ungefär som polenta) och ciorba (soppa) är två vanliga grundrätter. Mici (köttbullar) och biff, fläsk och lamm i alla kombinationer är vanligt. Fårost och gott syrligt bröd får man alltid till maten. Några av de mest kända rumänska vindistrikten är Cotnari, Murfatlar, Odobesti och Tarnave. Många distrikt har ett eller flera egna ölbryggerier, Sighisoaras heter Silva, vars mörka öl är bra.
Saxiska kyrkor: Tarnaveplatån kallas traditionellt för Tara Barzei. Hit kom saxarna från västra Tyskland under 1100-talet. Under 14–1500-talet uppfördes befästningarna som ett skydd mot turkiska attacker. Kyrkornas torn fungerade som utkiksposter och höga murar och vallgravar byggdes kring byggnaderna. Dessa kyrkor är Unescolistade sedan 1993 liksom staden Sighisoara (1999).
Dracula: Bram Stokers fiktiva berättelse om greve Dracula bygger löst på den faktiskt existerande greven Vlad Tepes liv, Tepes föddes i Sighisoara 1431 och i huset finns nu en populär turistrestaurang. Idéerna och förslagen om hur man bäst ska utnyttja myten är intensiv, men alla stöder inte förslagen om en Dracula Theme Park som turistministeriet föreslår.
Av: Jonas Henningsson
