Vandring på turkiska stigar

Ett par timmars vandring från de turkiska charterorterna möter ett helt annat livsmönster. Följ med längs den urgamla Lykienleden till isolerade bergsbyar vid branta klippor som reser sig ur det turkosblå Medelhavet.

Vandring på turkiska stigar
Ännu en hemlig strand. Den här ligger strax innan byn Gey. Perfekt läge för långlunch och snorkling. Vattnet är kristallklart.
Vandring på turkiska stigar
Vandringen avslutas med fördel i Patara. Här finns en magnifik romersk ruinstad, med lykiska fornlämningar.
Vandring på turkiska stigar
Borgmästaren Bayrom Gök i Gey spelar schar. Bayrom är flerfaldig mästare i turkisk brottning.

Vimmelkantiga efter flygresan kommer vår svenska vandrargrupp till veckoturens startpunkt vid tretiden på morgonen. Den nedmörka himlen är stjärnbeströdd, men på många ställen är himlen bara ett svart hål.
Jag vaknar efter fem intensiva timmar i drömmarnas land. Värmen är snudd på tropisk här i Ölü Deniz. Jag drar på badbyxorna och promenerar ner till den långa, vackra stranden med runda, vita småstenar. Sömndrucken konstaterar jag att det är mulet. Men snart förstår jag varför solen inte gassar över byn, liksom varför stjärnorna föreföll att ha slukats av svarta hål i natt. Solen skyms av bergen. Byn ligger som i en gryta.

Klipporna reser sig mäktigt sjuhundra höjdmeter över havet. Alpinisten i mig vaknar. Wow, är det där vi ska vandra? Jag simmar i det ljumma Medelhavet och granskar möjliga vandringsvägar längs branterna.
Fyra timmar senare blickar jag ner mot stranden från klipporna. Leden är jämn och fin och inte det minsta livsfarlig. Det är något av Lykienledens särdrag; den söker en lätt och vacker väg genom brutala, klippiga terrängavsnitt.
Den första dagen blir lång. Solen hinner gå ner innan vi släntrar in i den lilla bergsbyn Faralaya vid åttatiden. Vi är alla dammiga och svettiga, vilket värdfamiljen Semerci räknat ut i förväg. Vi får våra rum på ett kick och alla hastar i väg för en skön dusch. Vattnet är varmt, duschstrålen stark.

Pappa Yasin Semerci styr under middagen, placerar oss, lägger blommor på borden, viftar bort en mygga, skickar fram sonen Ayhan och servitören Turhan med mer bröd och dricka. Ja? Mer vin där, mer cola där. Fint. Yes, sir. Mer sallad? Yes, ma’m.
Mamma Nursel bär ut fat på fat med läckerheter. Pastasallader, böngrytor, färska apelsiner, svarta oliver, grillat kött i olika varianter.

Katten Khan stryker runt våra ben för att hitta något ätbart som trillat ner. Men vårt bordsskick är oklanderligt så katten hoppar upp på bordet för att vara med i kalaset, då är Turhan där och kniper katten som får en egen skål bakom köket.
Nästa dag vandrar vi mot Kabak, men väl i byn viker vi av ner mot havet som skimrar turkosgrönt under oss. Vi ska bo vid stranden, i en liten semesterby med hyddor.

Stranden i Kabak är en hemlig strand dit nästan ingen hittar. Vi skramlar ihop cyklop och ger oss ut för att studera undervattenslivet. Vattnet är klart men botten är död och grå som på så många andra håll i Medelhavet. Inga färgsprakande rev eller tusenfärgade fiskar. Firrarna vi ser är snarare genomskinligt silvriga. Den konstigaste är en avlång fuling formad som ett svärd. Det är en näbbgädda som turkarna kallar zargana.
Nästa dag kommer vi till den högt belägna bergsbyn Alinca. Här bor en busig liten pojke. Han heter Adem Özdemir och är fyra år. Adem bor här med sin mamma, pappa och farmor. Familjen driver ett litet pensionat. Den gryende vandringsturismen på Lykienleden ger ett värdefullt tillskott till hushållskassan.

Vi bjuds in i det rymliga huset. Adems mamma fixar te som vi dricker på finrummets golv. Mam-ma gör i ordning middagen över en öppen eld i köket.
Utanför yr Adem runt med sin nya lastbil som han fick av våra guider Özgur och Ibrahim.
– Jag känner för Adem. Det är inte så lätt att växa upp i en sån här liten bergsby. Han har nog inte så många kompisar. Han tycker det är jättekul när vi kommer hit med våra grupper, säger Özgur.

Granne med familjen Özdemir bor en liten tystlåten familj som jag blir nyfiken på. En vacker ung kvinna leker med ett barn ute på den lilla uteplatsen, en godmodig äldre kvinna sopar trapporna.
Mamma Berrak kan inte ett ord engelska, inte heller hennes svärmor Menis, men jag pekar på min kamera och Berrak tar sin dotter Elif och sätter sig tillrätta. Svärmor sluter upp och jag tar min bild.

Då hör vi något som dånar utanför huset. Berrak får en bekymrad min. Det är hennes make Josuf som kommer hem från sitt arbete. Hans mc är uråldrig och av ett märke som inte manifesteras i några skyltar eller dekaler. Vad ska han tycka om att en vilt främmande karl fotograferar hans fru och mor och barn? Har jag brutit mot något bergsturkiskt hederskodex?
Men icke. Josuf skrattar och kramar Elif och vill sedan att jag plåtar även honom. Sedan hummar vi och skrattar och nickar och försöker kommunicera. Det fungerar tillräckligt bra. Vi är vänner för livet när jag beger mig upp till Adems hus.
Och så här är det när man vandrar längs Lykienleden; om man vill är det lätt att lära känna folk. Bybefolkningen tar inte själva kontakt. De är avvaktande. Men om man tar första steget är isen bruten.

Vi vandrar vidare nästa dag, badar i Medelhavet på lunchen. Naturligtvis på en hemlig strand dit inga andra turister än Lykienvandrare hittar.
Vi tar sikte mot nästa anhalt, byn Gey. Där händer det sig efter middagen att pensionatsägaren och borgmästaren Bayrom Gök tar fram sin smäckra gitarr som kallas schar och spelar sorgsna turkiska folkvisor för oss. Hans grova fingrar flyger lätt över strängarna och han sjunger molande med slutna ögon. Det är okända takter och toner, men snart tar jag de första dansstegen och alla ler uppmuntrande, det verkar alltså vara tillräckligt rätt och hans undersköna döttrar klappar i takt.

Bayrom ler och tar mig i hand efter att han slagit ut slutackordet. Hans näve är av järn, men så är han flerfaldig mästare i turkisk brottning. Han döttrar fnittrar försynt och hustrun visar sin nya matta för mina vandringskompisar.
Jag frågar om jag får prova hans schar. Han blänger till, men räcker sedan över instrumentet. Jag försöker hitta de österländska tonerna och snart sipprar de fram ur instrumentet. Det här måste låta riktigt turkiskt, tänker jag, men på Bayroms min förstår jag att han aldrig hört något liknande.

Han klappar händerna, säkert för att vara snäll, och en gammal skrynklig gubbe lösgör sig ur skuggorna över byvägen och tar några danssteg. Bayrom tar sedan över och festen fortsätter in på småtimmarna.
Nästa morgon vinkar värdfamiljen av oss efter att ha bjudit på en god frukost. Morgonsolen börjar värma och snart går vi alla i linne och shorts och spanar ner mot havet under oss.
Sällan har havet känts så skönt som just i denna trakt. I gruppen är vi eniga om det och att det nog beror på att vi vandrar. Slappar man på stranden får man inte samma intensiva badbehov.

Vi är inne på sluttampen. När jag simmar där i det mjuka, ljumma vattnet och kan ana stigens linje som slingrar sig uppåt, känner jag att jag nosar på meningen med livet; vandra, simma, äta gott, spela schar, dricka hett kaffe och bestiga en bergstopp då och då.

Resfakta Lykienleden
1999 färdigställdes den 50 mil långa Lykienleden på halvön Teke i sydvästra Turkiet. Leden går längs urgamla stigar och romerska kör-vägar, upp på kullar med djup tallskog, genom dramatiska bergsmassiv och ner till gömda stränder och Medelhavets vänliga, klara vatten.
Leden går längs den magiska Turkoskusten mellan Ölü Deniz i väster och turistorten Antalya i öster. Inåt land reser sig höga snöklädda berg, vissa över tvåtusen meter höga. De är västra utlöpare av de mäktiga
Taurusbergen.

Lykierna är ett samlingsnamn på folket som bott på halvön sedan 1 200 f Kr. De lyckades behålla sin identitet under såväl romare som greker och perser.
På flera ställen längs leden passerar man gravmonument från tusentalet f Kr. Även lykiernas täta akvedukter där vattnet leddes över berg genom självtryck får Lykienvandrare uppleva.
En populär vandringssträcka går mellan den vackra turistorten Ölü Deniz och Patara med sin romerska ruinstad. Vandringen tar en vecka och erbjuder njutningsfull vandring och härliga dopp i Medelhavet.

Man kan tälta i områdena runt byarna, men smartast är att ta in på lokala pensionat eller hos någon familj. Det är billigt. Man bjuds då på lokal mat och får ta del av den turkiska gästfriheten.

Tidvis kan den branta vandringen upplevas jobbig, speciellt när det är varmt. Och varmt kan det vara, speciellt under högsommaren. Våren och hösten är därför de bästa tiderna.
Våren bjuder på grönska och blomsterprakt, men havet är inte så varmt. Under hösten är trakten en aning svedd, men havet är varmt, upp till 25 grader.

Svårighetsgrad: Lätt och medelsvår vandring. Leden beskrivs av Sunday Times som en av världens tio bästa.
Utrustning: Vandrarskor med stabil sula. Ryggsäck på cirka 40 liter. Minst två vattenflaskor på vardera en liter. Snorkel och cyklop. Sportsandaler. Solskydd. Om du tar med eget fotogenkök är det bra att veta att fotogen heter gazyagi på turkiska.

Mer information: En ny guidebok, “The Lycian Way” av brittiskan Kate Clow, som bor i Antalya sedan 16 år, har gjort leden tillgänglig för alla som gillar att vandra. Den kan man köpa på ledens egen hemsida, www.lycianway.com, eller e-bokhandeln www.amazon.com. Den kostar 25 dollar. Boken är mycket detaljerad och ger mycket god information om vägval, historia, natur och kultur.

Arrangörer: Under 2004 startade Äventyrsresor vandringsresor längs den beskrivna sträckan. I resan ingår allt boende och all mat, samt guider, samt transport av packning. Mer info från www.aventyrsresor.se.
Vill man sköta allt själv kan man köpa flygstolar till Antalya eller Dalaman (Fethiye) för ca 2 500 kr t/r.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top