Nyskild och ensam
Jag är en nyskild man på 62 vårar. Och jag inser att jag är ganska ensam, min fru har hållit i de sociala trådarna och det är hon som har fortsatt att umgås med våra “gemensamma” vänner. Det är som att de gemensamma vännerna endast har plats för den ena parten när ett par separerar. Jag vet inte riktigt hur man ska göra.
Om ett år kommer jag förmodligen att gå i pension, och vilka möjligheter har jag då att knyta nya kontakter? Då är jag totalt utan sammanhang. Jag är inte den som står och småsnackar om allt möjligt och har inte så lätt att “ta för mig” i sociala sammanhang.
Jag jobbar som lärare i en mindre stad och här känner alla varandra. Det är inte lätt att “tvinga” sig in i redan upparbetade umgängeskretsar. Vad gör jag? Det var dessutom inte jag som ville skilja mig, jag gillar inte att leva ensam, men nu blev det som det blev. Vad ska jag göra?Torbjörn
Svar:
Jag tror ingen gillar att leva ensam. Många väljer att bo ihop med någon, andra att vara särbo och åter andra att vara singel. Men för ganska många är singellivet inget självvalt, utan det har blivit så, som i ditt fall just nu.
Människan är en social varelse och vi är beroende av andra på många plan. Det är svårt att vara tillfreds helt på egen hand. Äktenskap och förhållanden har sett väldigt olika ut under mänsklighetens historia, men tvåsamheten verkar ha funnits där hela tiden. De allra flesta vill ha någon speciell att vara mer nära än andra.
Det är vanligt att kvinnan behåller det gemensamma umgänget, framför allt för att det var hon som underhöll det, precis som i ditt äktenskap.
Det kan låta förnumstigt, men jag tror inte att det leder någonstans att hela tiden fokusera på det du inte kan eller är. Du räknar ju upp allt det du tror hindrar dig från att börja ett nytt liv.
Hon tog hela umgänget, du är inte den som står och småsnackar, din stad är för liten och du ska snart gå i pension. Men om du skulle tänka dig en omvänd situation? Du har en bit kvar av umgänget, du kan småsnacka lite grann, staden där du bor är större och du ska inte gå i pension än på några år. Hur känns det?
Om det skulle kännas bra tycker jag att du sakta men säkert ska ta dig mot ett sådant liv. Du kan visst “tränga dig in”, du kan lära dig att småsnacka lite mer och du kan kanske flytta till en större stad och fortsätta som lärare. Ingenting av det är omöjligt.
Förväntan är en mycket stark kraft och vi får nästan alltid som vi tänkt det. Sluta alltså att om och om igen konstatera vad som inte är möjligt och se i stället på det som faktiskt går att ändra på. Du är drygt sextio år och har troligen många år kvar av livet. Sätt fart, ta ett steg i taget och jag är övertygad om att snart är du en social och småsnackande man i dina bästa år.
