Desperat morsa: Hur får jag sonen att flytta?

En mamma undrar hur hon ska få sin 29-åriga son att flytta och vår relationsexpert föreslår en drastisk åtgärd.

Hur får jag sonen att flytta?

Min yngste son vägrar att flytta hemifrån, och hasar omkring hemma i mjukisbyxor hela dagarna. Han tömmer kylskåpet, lämnar tvätten på golvet, disken på bordet och har aldrig betalat något för något. Tvärtom, han snor åt sig pengar av mig mest hela tiden. Jag tjatar mig blå, men ingenting händer. Han är 29 år!
Ibland flinar han litet åt mig när jag säger åt honom att skärpa sig och göra något med sitt liv och säger: “Det är ingen brådska”.
Jag har varit ensamstående mamma med tre pojkar, deras pappa tog livet av sig. Den äldsta flyttade med sin fru till Skåne och mellangrabben gör karriär i Genève på en bank. Det gick så lätt med dom, men den här som blev kvar är en riktig plåga som struntar i vad jag säger och bor hemma på samma sätt som när han var tio.
Vad ska jag ta mig till? Det är ju varken bra för mig eller honom. Han blir ju aldrig vuxen!
Desperat och deppig morsa

Svar:

Du delar det här problemet med väldigt många föräldrar som inte blir av med ungarna. De har bitit sig fast i barndomshemmet och lever, många gånger, ett lyxliv där inkomsten går till ren underhållning.
Mat och husrum är ju gratis, precis som markservice, tv, bredband, allt vad som ingår i ett hem och allt tas för givet.
Den yngste sonen i en trebarnsfamilj brukar på något konstigt sätt skaffa sig all makt – styr och ställer. Så verkar det vara hos dig också, du rår liksom inte på honom och inga argument biter, utan du får i stället ägna dig åt att tjata för att försöka få någon rätsida på honom och er relation.
Makt utövas när man inte är jämlikar och din son utgår uppenbarligen ifrån att du är honom underlägsen och att din uppgift är att serva honom – ja det är ju nästan som om du bor hos honom! Han borde skämmas.
Det låter förstås hemskt och kallt, men jag tycker du ska sparka ut honom. Allt för många tjatar och försöker med ord få till förändring, men tjat och vädjan är pojkar ofta helt immuna mot. Jag är övertygad om att bara handling från din sida kan leda till en förändring.
Din son är 29 år, en vuxen man som för länge sedan borde klarat sig själv, kanske med litet stöd från dig, men inte sitta i pojkrummet och bli uppassad. Vill han inte jobba får väl de sociala myndigheterna se till att han har tak över huvudet och mat på bordet, för det är inte längre din uppgift.
Det kommer att bli ett brutalt uppvaknande för honom, men det kommer i alla fall leda till en förändring i relationen er emellan.
Så till slut, låt honom inte fylla trettio med en födelsedagsbricka på sängen i pojkrummet. Sluta tjata, se till att få förändring och behandla honom inte som en barnunge. Förklara för honom att han måste flytta, ge honom en
rimlig tidsfrist och byt sedan lås på ytterdörren när tiden löpt ut.

Ingemar Gens

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top