Jag känner mig otacksam och hemsk som frågar om råd för det här, men jag har blivit olycklig och måste göra något åt saken.
För 20 år sedan gifte jag mig med en man som är 22 år äldre än jag. Han var 52 och jag var alltså trettio. Han kändes som den perfekte pappan och maken. Han hade varit gift förut och har tre barn i det äktenskapet. Vi har också tre barn i dag 20, 17 och
14 år. De första åren märktes åldersskillnaden nästan inte alls, men med åren har det börjat märkas att den finns där och att vi tillhör olika generationer.
Nu är jag ungefär lika gammal som han var när vi gifte oss och han är pensionär sedan ganska många år tillbaka. Han vill leva stillsamt, medan jag känner att det är många år kvar innan jag vill gå i “ide”. Jag är mitt uppe i karriären, ser ganska ungdomlig ut och vill inte slå mig till ro än på många år.
Det värsta är att jag har börjat skämmas för honom. Jag tycker det är pinsamt när han går på föräldramöten eller hämtar på fotbollsmatcher och det känns som om folk pratar. Vårt sexliv har helt avstannat och jag har haft några tillfälliga förbindelser med män jag träffat i jobbsammanhang. Det är inte han som inte vill, utan jag, för han känns lite äcklig och motbjudande, en gammal gubbe liksom.
På senare tid har jag också börjat bli otrevlig och snäser åt honom när han försöker vara trevlig och tycker till och med att han är “omanlig” som har maten klar, diskar och städar.
Jag förstår att jag är otacksam och borde “ro båten i land” som det heter, men jag verkar inte klara det. Snälla ge mig ett råd som inte bara är att jag måste skilja mig.
Disa
Svar:
Hur jag än läser din fråga kan jag inte hitta någonting som du tycker är positivt med din man. Du säger ingenting om hans och barnens relation, men den verkar ju fungera för annars hade du säkert nämnt något om den.
Det blir allt vanligare att yngre kvinnor gifter sig med äldre, frånskilda män. Barnlöshetsstatistiken visar på samma utveckling. 14 procent av landets kvinnor över 40 år är barnlösa, medan samma siffra för män är 25 procent! Slutsatsen man kan dra av det är att män “återanvänds”, många män blir pappa till flera kvinnors barn och en hel hop karlar får inga barn alls. I dag, när vi blir allt äldre och håller oss allt friskare suddas åldersgränserna ut, men det är klart, förr eller senare kommer åren ifatt oss.
Det låter som om den kärlek och respekt som du en gång kände har försvunnit och då är det förstås svårt att se någon sorts “räddningsplan”. Vad kan egentligen hända?
Din man kommer obönhörligen bli äldre och er åldersskillnad kommer antagligen bli allt mer påtaglig för varje år. Det är ett faktum som det inte går att göra något åt.
Du skriver ingenting om att det skulle vara något speciellt hos din man som du inte står ut med, utan jag får intrycket att du helt enkelt skulle vilja att han var någon annan, yngre. Det är förstås inte möjligt.
Jag förstår att det är otroligt svårt att prata om det här – vad säger man? “Jag älskar inte dig längre för du har blivit en gammal gubbe”, är kanske inte vad man vill säga till den man har delat 20 år av sitt liv, och har tre barn, med.
Men samtidigt, att bara bryta upp, utan förklaring, känns grymt och orättvist.
På något sätt måste du förklara dig, vilket beslut du än kommer till. Du kan inte bara fortsätta och bli allt mer vrångt grinig. Han är trots allt den man du valde att älska och som far till dina barn.
Som jag ser det finns det bara två alternativ: antingen gillar du läget eller så får du lämna honom och försöka hitta en partner som du tycker passar bättre och som du kan älska.
