Jag känner förakt för min man
Min man är arbetslös, han är bara 55 år och har ju massa kvar att ge men företaget han jobbar på gick dåligt och min man var en av de som fick gå.
Nu har det snart gått ett år sedan han fick kicken och han är låg och nästan deprimerad. Jag borde väl vara stöttande men jag känner mig mest irriterad.
Det finns alltid något man kan göra för att förändra sin situation, tycker jag. Men min man har lätt att bara se det negativa och det blir en enda svart cirkel. Såklart påverkar detta också vår relation. Jag får stimulans och uppskattning på mitt jobb, han går hemma och känner sig kastad på soptippen.
Hur mycket ska jag stötta honom, ibland känns det som om jag blivit hans terapeut och det har jag inte lust med.
Ska jag vara riktigt ärlig kan jag faktiskt känna förakt för honom, och då får jag såklart ångest. Vad ska jag göra?
Annika
Svar:
Ja, det är inte alldeles lätt att säga, men fortsätt i alla fall inte på samma sätt, eftersom det bara leder till att du blir irriterad och känner förakt – det blir inte din man hjälpt av!
För de flesta män är arbetet en otroligt viktig del av livet. Man vågar kanske påstå att många karlar är sitt jobb. Det är på arbetet, i kampen om makten och kontrollen, de räknas och upplever sig som allra viktigast.
Det är klart att man blir deprimerad om mattan rycks undan och hela scenen man agerat på går upp i rök.
Omgivningen tycker nästan alltid att det bara är att rycka upp sig, ta sig i kragen, skaffa ett nytt jobb och gå vidare. “Han är bara 55 år och har massor kvar att ge” säger du, men han kanske upplever hela situationen som fullständigt hopplös? Andra kanske menar “men herregud, det är väl bara att ta vilket jobb som helst”. Det är fantastiskt vad lätt det är att komma med råd åt andra, som man själv slipper att följa! Det är viktigt att skilja på att vara någons stöd och att tala om hur man ska göra. Tjat, käcka tillrop och förnumstiga råd, inbillar jag mig, leder bara till djupare depression och större vanmakt.
Man kan inte förändra andra, bara sig själv. Du kan aldrig lösa din mans problem.
Du kan inte ens riktigt förstå hur han upplever sin situation. Men han måste trots det förstås få hjälp och stöd från dig och andra i omgivningen i sina försök att hitta ett nytt arbete. Det låter omänskligt att du skulle dra dig undan och lämna honom helt ensam i arbetslöshetskampen. Antagligen är du den person han har allra störst förtroende för.
Gör mer av det som fungerar. Sluta med sådant som bara leder till irritation och ångest, för det kan aldrig komma något gott ur det.
Vad är du beredd att göra för att underlätta hans situation – kanske flytta eller något annat? Jag tror det skulle betyda mycket för honom att ni är ett sammansvetsat par även när det blåser snålt.
