Min 49-årige son bor hemma
Det är knappt jag vågar skriva för jag skäms så över mitt problem. Jag är 76 år, änka sedan många år. Har en son på 49 år. Problemet är att jag knutit honom alldeles för hårt till mig. Han bor fortfarande hemma, har aldrig flyttat hemifrån. Jag har varit egoistisk och tyckt att det varit skönt att ha honom hemma, alldeles särskilt efter att min man gick bort.
Jag kan inte längre blunda för hur fel jag gjort som inte knuffat honom ur boet. Han borde ha ett eget vuxet liv med kanske en fru och barn. Allt känns nu för sent.
Finns det något jag kan göra?
Anna-Lena
Svar:
Jodå, det tycker jag allt. Det är aldrig för sent, brukar man säga. Det finns förbluffande många mammor och söner i din situation, unik är du definitivt inte. Tyvärr är det kanske inte alla som ser det så klart som du gör nu.
Det finns förstås många möjliga förklaringar till varför det blivit som det blivit, men jag tänker lämna det och i stället fokusera på vad ni skulle kunna göra.
Det går ju inta att backa i tiden så det gäller att se på situationen som den är just nu. Skulle ni bara bryta upp från varandra, över en natt så att säga, är risken stor att ensamheten skulle bli kvävande. Det gäller därför att ta alla förändringar litet pö om pö och jag tror att ett uppriktigt och ärligt samtal är en bra början.
Förklara för din son hur du ser på saken, din oro och dina skamkänslor. Låt honom komma med sina synpunkter. Det är nog viktigt att du är bestämd och inte börjar ge efter och släta över. Det här handlar om ett uppbrott som borde ha skett för kanske trettio år sedan, så det är klart att det kommer att bli smärtsamt. Det betyder ju att ni nu, var och en på sitt håll, ska etablera separata liv. Men det räcker inte med att prata och planera. Ni måste också ta ett första steg som visar att det är allvar. Kanske kan det vara att tillsammans börja leta efter en bostad till din son? Det gäller för er båda att vänja er vid tanken att inte finnas i varandras liv hela tiden. När ni hittat en bostad kommer en flytt, men det betyder ju inte att ni inte kan äta middag, se på tv etcetera ihop. Har ni kommit dithän att ni fått i gång var sitt hushåll tror jag ni har tagit ett avgörande steg. Sakta men säkert kommer ni att få till två separata liv som på sikt innehåller en lagom dos av mamma-son umgänge. Lycka till!
