Släkten avvisar oss
Jag tänker skriva till dig om några delar av mitt liv. I min ungdom träffade jag en god tös och vi blev mycket kära. Det var så att hela hennes släkt tillhör en religiös sekt. Jag tillhör Svenska kyrkan. Det blev så att jag och min älskade flicka blev helt avvisade av hennes släkt.
Vi gifte oss och fick flera välskapta och söta barn som blev vår stora lycka. Min frus föräldrar ville inte se eller höra något om våra barn – deras barnbarn. Det tog flera år innan de träffade mig. Jag har i hela mitt liv arbetat och varit helnykterist och levt efter tio Guds bud. Jag trodde att de som var troende och döpta var goda och snälla. Det har tagit mig hårt att de varit så svåra. Jag har grubblat mycket över detta och mår ej bra. Min fru och jag är ännu mycket kära.
Tro, hopp och kärlek
Svar:
Jag lider verkligen med dig och kan lika lite som du förstå hur en del människor – oavsett tro eller ingen tro alls – kan vara så kalla och avvisande. Det sägs ju att blod är tjockare än vatten och en mycket viktig del av äktenskapet är ju just att få en svärsläkt.
Du kan ju tyvärr inte hindra dina svärföräldrar från att ta avstånd från dig, med vilka grumliga, kvasireligiösa förklaringar som helst, men att förneka sina barnbarn är inget annat än ren, skär skam. Hur törs de? Tror de inte på att de ska svara för sina gärningar på den yttersta dagen?
Jag är inte själv troende men är – precis som de flesta i min generation – fostrad till en kristen moraluppfattning, och villkorslös kärlek till barnen är för mig en bärande del av den traditionen.
Nej, det är förstås inte så mycket du kan göra åt den här sorgliga situationen, men glöm inte att hålla huvudet högt och att ständigt påminna dig om att du – med bred marginal – hållit din del av den äktenskapliga överenskommelsen.
Jag vet ju inte om dina svärföräldrar fortfarande är i livet eller om de lämnat er utan försoning. Men finns de kvar kanske du ska påminna dem om att om kärleken till nästan inte är levande och äkta, är livet meningslöst.
