“Åh, titta vad duktig du är som åt upp allt!” Den frasen hörs alltför ofta från släktingar till små barn. Själv är jag trött på att ätandet görs till en prestation. Att man är “duktigare” om man äter mycket än om man äter lite. Varför ska något som borde vara naturligt och lustfyllt göras till en bedömningssport?
Jag minns mormors suckande kommentar till mamma om mig,
“Helena äter ju som en fågelunge!” De tyckte att jag åt lite, och säkert satt jag också och petade i maten.
Men fågelunge, jag vet inte om den jämförelsen var så lyckad. Är inte fågelungar jätteglupska? De gapar och piper och äter precis allt som fågelföräldrarna kräks ner i gapet. Jag åt inte som en fågelunge.
Stor i maten var jag inte, och vissa saker har jag alltid haft svårt att äta, som fett och senor på kött. Jag minns mormors dillkött, där somliga bitar var rent fett. Dallriga klumpar, som enligt mormor var extra goda.
Kanske har det något med krigstider och matbrist att göra, för jag tror mina farföräldrar också tyckte fettbitar var finbitar. Kanske gör svåra tider att vi gärna passar på att äta sådant som kroppen behöver, som extra fett?
Eller så har vi bara olika smak helt enkelt. Några gillar fettkanten på kött, andra gör det inte. Oavsett vilket så borde vi väl egentligen inte recensera varandras preferenser vad gäller ätande.
Ändå görs det hela tiden, och framförallt barns ätande är det fritt fram att kommentera – eller skryta med. Fler än en gång har jag hört småbarnsföräldrar deklarera stolt vad deras barn äter, och ju vuxnare smak ett barn har, desto högre smäller det. “Alvin äääälskar moules frites, det är det bästa han vet!” “Jaha, min lilla Smilla är galen i gruyère och pata negra, det äter hon som lördagsgodis!”
Själv har jag haft en av varje. En matglad, som likt sin pappa ätit det mesta, och en matpetare, mer lik mig själv. Det visade sig att det blev bra folk av dem bägge. Även jag äter numera det mesta med god aptit, och det var väldigt länge sedan jag slutade gömma tuggor i munnen vid matbordet och gå på toaletten för att spotta ut seniga köttbitar.
I det här numret av Icakuriren beskriver måltidsforskaren Richard Tellström varför vi så gärna bedömer andras ätande.
Och så grillar vi en av mina favoritfiskar, som på svenska heter guldsparid. Smaklig spis!
