Häromveckan hade jag spanat in en stor begagnad fåtölj, och blev så nöjd när den blev min att jag helt missade att tänka på hur jag skulle få hem den. Där stod jag i butiken med min betalade fåtölj och var tvungen att få med den därifrån. Hm. Vi befann oss visserligen bara några kvarter bort från mitt hem, max en kvarts promenad. Men fåtöljen var stor. Den gick inte in i min bil, visade det sig.
Fåtöljen måste gå att putta hem, funderade jag, och efter lite övertalning fick jag låna en sorts transportplatta på hjul från butiken. Och nog gick det, sakta men säkert. Visst var det lite trögt med all snö på gångvägarna. Och lite svårt att forcera vissa trottoarkanter. Men det gick! Jag var så nöjd över min påhittighet. Allt går om man bara vill, tänkte jag och berömde min egen kreativitet.
När jag och fåtöljen med viss möda svängde in på min gata, mötte jag en herre som var ute och promenerade. Han kommenterade min last, och frågade om jag skulle till tapetserarbutiken som ligger granne med min port. Jag svarade glatt (men lite andfått) att stolen inte skulle kläs om, utan att den var ett nyinköpt fynd.
“Aha, men hur har du tänkt att komma in in i porten med den där?”, frågade han förvånat.
Jo då, de få trappstegen i porten hade jag nog tänkt på. Jag hade med en filt, skulle lägga ut den och vräka in fåtöljen på den. Sedan skulle jag hasa stolen på filten.
“Jaha, du bor på nedre botten?”, frågade mannen. Då insåg jag att jag inte riktigt hade löst hela transportkedjan, eftersom jag bor en trappa upp och inte heller har någon hiss som rymmer en fåtölj. Hur i hela friden hade jag tänkt egentligen?
“Jag har ingen brådska, jag hjälper dig upp”, sade mannen. Tänk vilken tur jag hade! Det var nästan som på beställning han kom gående just då, mitt på dagen, just där på min gata.
Visst kommer man långt med en stark vilja och envishet. Men i vissa lägen gör en hjälpande hand från en medmänniska hela skillnaden.
Nu är det nytt år och kanske dags för nyårslöften. Jag har tjuvstartat genom att börja träna, ett löfte som gör underverk både för mitt blodtryck och min kontorsrygg. Läs i det här numret av Icakuriren om hur man kan komma i gång med vinterträningen. Den kan vara lättare att lyckas med om man får hjälp av en träningskompis. Själv sänder jag återigen en tacksam tanke till min okända hjälpare, och önskar alla våra läsare ett Gott Nytt 2011! Vi lovar att göra vårt bästa för att Icakuriren ska fortsätta vara en hjälpande hand och en bra vän i din vardag!
