Någonstans har jag läst en intervju där en mäklare gav sina tre viktigaste råd om vad man skulle tänka på när man letade bostad, och det var: 1. Läget, 2. Läget och 3. Läget.
Det något förenklade rådet hade jag med mig när jag i våras letade lägenhet. På visningarna gjorde jag mitt yttersta för att undersöka bostäderna. Jag försökte att inte fastna i sådant som är ganska lätt att åtgärda, och i stället fokusera på sådant som är svårare att påverka, men kan vara avgörande för framtida trivsel. Är köket bra planerat? Finns det tillräckligt med förrådsutrymmen?
Nu är jag lyckligt nyinflyttad i en lägenhet, men det dröjde inte lång stund innan jag insåg att jag helt hade missat en aspekt av boendet, nämligen det där osynliga som man är omgiven av hela tiden utan att riktigt tänka på det: ljuden utifrån. Från grannarnas rör, trapphuset, gatan och trafiken.
Just trafiken försökte jag visserligen lyssna efter redan på visningen. Samtidigt tänkte jag inte på att det är helt olika ljudbilder en visningssöndag jämfört med en hektisk måndagsmorgon.
Nu ligger jag i mitt sovrum mot gatan och inser att det krävs lite inskolning innan jag vänjer mig vid att höra så mycket ljud.
Jag som bott granne med naturen i många år är inte van vid människo- och trafikljud. “Man hör till och med vilken tv-reklam grannarna tittar på”, konstaterade min dotter häromdagen.
Själv höll jag på att ramla ur sängen första natten när brevinkastet smällde till och morgontidningen dunsade i hallmattan.
Så småningom blir de här ljuden vardag förstås, och jag kommer inte ens att höra dem. Det finns egentligen bara ett nattljud som jag aldrig har vant mig vid, och det är snarkningar.
Under många år levde jag med en snarkare, och jag lyckades aldrig vänja mig eller hitta en bra strategi. Det kan verka som en löjlig liten sak, men tro mig. Har du delat sovrum med någon som låter som en motorgräsklippare som börjar få slut på bränsle, då vet du.
Så hur gör man då, om man vill sova gott och ändå leva tillsammans? Kan man bo ihop och ändå ha skilda sovrum? Dubbelsängen är väl själva sinnebilden för ett lyckligt förhållande?
I det här numret har vi träffat Roger och Mari, som lever tillsammans men sover i olika rum. Paret är nöjda med lösningen, men som Mari själv konstaterar, det är ett lite tabu ämne.
Men när vi på redaktionen har pratat om det här med bekanta visar det sig att det inte är helt ovanligt. Antingen att man faktiskt sover i olika rum, eller att man i hemlighet önskar sig ett eget krypin där man kan få en natts ostörd, snarkfri sömn. God sömn kan aldrig underskattas!
