Efter sommarens alla goda måltider, fikastunder och vinglas är det dags att samla höstkrafter. För några år sedan blev jag inspirerad av en kollega att satsa på gymkort. Det var specialpris om man passade på att köpa årskort före ett visst datum och dessutom var det fortfarande sommarlugnt på gymmet. Perfekt, tänkte vi, då får vi plats på de pass vi önskar, och kan komma i gång utan att trängas med för många andra.
Vårt premiärpass skulle bli poweryoga. I receptionen frågade jag för säkerhets skull om nivån och tjejen bakom disken försäkrade att det var ett pass som inte krävde några förkunskaper alls.
Jag insåg snabbt att min nivå låg långt under de andras. Redan vid den första uppmaningen om att fälla fram kroppen, kom jag bara halvvägs ner. När de andra följde ledarens instruktioner, “och så låter ni händerna viiila i golvet”, så hängde mina kvar någonstans i knähöjd och dinglade. Ansträngt.
Visst, det behövde jag inte bry mig om. Var och en efter förmåga. Alla i sin egen takt.
Det låter väldigt klokt, men alla som befunnit sig i en grupp har nog slagits av gruppens inverkan på en själv. För sjutton, det är väl bland annat därför man tränar i grupp? Just för att man dras med, påverkas, orkar lite till.
Liggande på golvet sneglade jag och min kollega på varandra, hon hade också svårigheter att hänga med. Vi började fnissa hysteriskt, samtidigt som ledaren uppmanade oss att lyfta benen i luften.
Jag bet av skrattet och fortsatte kämpa. “Fäll nu lååångsamt neeer benen.” Puh, äntligen, tänkte jag och dunsade ner dem igen. Bara för att inse att alla andra hade fällt sina ben uppåt över huvudet och ner i golvet. Jag såg mig nervöst omkring. Jag var en klumpeduns mitt i ett hav av viga ormmänniskor.
Efter passet gick jag fram till ledaren och sa att jag hade svårt att hinna med och förstå hur de olika rörelserna skulle utföras. Mja, det visade sig att att han hade glömt att det skulle vara ett program för nybörjare. “Så här på sommaren är det så få tider så även våra stamgäster går på nybörjarpassen”, förklarade han.
Det passet både inledde och avslutade min ansats att komma i form den hösten. Det enda som påverkades var min plånbok. En timmes poweryoga för 2 600 kronor. Så mycket kostade årskortet, som sedan låg och brände oanvänt i plånboken bra länge innan jag slängde det och lovade mig själv att aldrig mer spänna bågen för högt inför formsatsningar.
Därför är det med glädje jag läser Challe Lundholms tips i det här numret av Icakuriren. Hon får mig faktiskt att tro på att det går att komma i gång, och komma i form, på riktigt. Jag tar nog hellre många små steg i vardagen, än ett jättekliv som slutar i fiasko.
