Min kollega Ann har flyttat in till storstan och sa i går att det hon inte gillar med sitt nya liv är trängseln på tunnelbanan. Jag förstår henne, det kan inte finnas många som tycker om att stå hoppackade så tätt att man knappt kan klia sig på näsan om det skulle behövas, än mindre läsa en bok. (Och de som möjligen tycker om att stå så där tätt vill man inte tänka för mycket på när man står där.)
Det intressanta är att man vänjer sig. Jag har pendlat i många år nu och reflekterar knappt över de knökfulla tågen. Jag stänger av, och bara reser till jobbet. Min äldsta dotter gillade aldrig att vara inne i stan som barn, hon tyckte det var så stressande. När hon någon gång följde med mig till jobbet såg jag situationen med hennes mer oförstörda ögon. “Mamma, varför går folk så fort? De nästan springer!” kunde hon säga. Och plötsligt insåg jag att hon hade rätt.
På somrarna brukar vi hälsa på våra vänner på landet i södra Småland, långt från allt vad tunnelbanestress heter. Här får jag på flera sätt chans att återupptäcka ett sundare tempo.
I mataffären står vi en bra stund i kö, eftersom personerna före pratar – länge – med kassörskan. Skulle man stoppa upp kön så där i Stockholm skulle man orsaka upplopp, tänker jag, när jag står där och tränar på att vila i nuet. Men om alla invånare i en storstad ska hinna betala sin mjölk innan midnatt måste det till ett visst flöde.
På väg till ett av mina favoritutflyktsmål stannar vi till vid bensinmacken. Då kommer föreståndaren faktiskt ut och tankar åt oss. Och småpratar en stund. Senast jag upplevde det var på en amerikansk film! Mina smålandsvänner ler åt min förtjusning.
Väl framme i Wanås konstpark väller barnen ut ur bilarna. Jag med mina “stockholmsben” är snabbt framme vid entrén, betalar inträdesavgiften, fortsätter till kafédelen för att scanna av om det finns några platser för oss, eftersom barnen är lovade glass. Bakom mig kommer mina vänner i lugnt takt, det finns ju gott om platser. Själv känner jag mig lite citysmart, som redan har betalt inträde och fika innan de ens kommit fram.
I det här numret tipsar Lotta på sitt härliga kulturuppslag om den aktuella utställningen i Wanås konstpark. Jag rekommenderar alla som är i närheten att ta sig dit. Här njuter man både av konst och en fin parkpromenad, och för mig som har barn är det skönt att de får springa av sig och faktiskt röra vid och upptäcka de konstverk som finns utomhus.
När vi fikat färdigt och jag väntar på att mina vänner ska lösa entrébiljetter, blir det strömavbrott. Ingen kontakt med banken, och mina vänner får gå in i parken gratis. Själv står jag där med mina plötsligt överflödiga inträdesbiljetter. Rätt åt mig.
