Hennes far gav henne namnet Clara, den strålande. Men det enda som glittrade i hennes liv var tårarna. Efter en musikafton tillsammans med Mendelssohn och Chopin fick hon ett pärlhalsband av Robert Schumann. Något som fick hennes mor att bara ge henne en blick och säga att pärlor betyder tårar. Det blev Clara väl varse om efter den där ödesdigra februarinatten 1854, då Robert kastade sig i Rhen, räddad av några pråmroddare som fann honom i tid och drog iland honom.
Ett par dagar innan självmordsförsöket hade Robert talat om änglarna, de som sa åt honom hur musiken han komponerade skulle låta. Clara lyssnade inte på varningsklockorna, för musiken var så enastående sällsam. Spökvariationerna. Så kallade han dem. Så kalejdoskopiskt vackert, men på samma gång så … mörkt.
“Jag följer dig vart du vill – in i döden …” Så brukade Robert skriva till Clara, i deras gemensamma dagbok de förde sedan giftermålet. Men hon visste att hon inte skulle göra detsamma för honom. Dessutom förstod hon inte var detta bottenlösa mörker kom ifrån.
Kanske var det på grund av att Clara hade en relation med deras gemensamma vän Johannes Brahms? Som var så innerlig att Johannes ville att hans brev skulle brännas, något som Claras äldsta dotter Marie satte sig emot. Kanske ville hon bevara något för eftervärlden? Det får vi aldrig veta.
Clara ville förmodligen inte upprepa sin mors beslut att lämna henne som liten flicka, på grund av kärleken till en ny man. Tappert stannade hon kvar med sin tillfällighetsdrickande make Robert, som under hela deras äktenskap inte stod ut med Claras framgångar som både pianist och kompositör.
Hon gjorde allt hon kunde för att försöka förena husmodern med sin inre pianist. Gång efter annan tvingades hon tacka nej till konserter för att inte såra Robert. Han sa att han inte ville försumma sin talang för att vara sällskap åt Clara på hennes resor. De få gånger han ändå följde med hittade hon honom avsvimmad. Han och hans livmedikus åberopade utmattning, att han behövde lugn och ro. Och en av Clara nästan omänsklig hänsyn. Detta trots att de behövde hennes inkomster för att klara av alla åtta barn.
Efter att ha läst på en hel del om Clara och Robert Schumann, bland annat i Clara Schumann – En biografi av Greta Holmen, tycker jag att hans mörker uppenbaras tämligen tydligt.
Den enda gången han sa att han var fullständigt lycklig var när Clara satt och stickade babykläder åt Elise och han ostört fick komponera. Han menade att hennes musicerande sårade hennes fåfänga och ära.
Än idag står inte män ut med att ha en mer framgångsrik fru.
