Foto: Elisabeth Gustafsson
Foto: Elisabeth Gustafsson
“Nu slipper jag tänka på sjukdomar” Eva-Britt Ekberg, 47 år, har bantat så länge hon minns.
– Jag har provat allt, från Viktväktarna till kålsoppediet. Det gick bra i två dagar men när jag lyfte på kastrullocket tredje dagen… Nej!
Eva-Britt har gjort två fetmaoperationer. Den första stod hon i kö för i fyra år. Det var 2003 och var en så kallad VGB-operation (vertical gastric banded).
Syftet var att minska magsäcken för att patienten inte ska äta för stora matportioner. Då kräks man. Vilket Eva-Britt gjorde, varje dag.
– Visst gick jag ner men jag mådde illa, fick halsbränna och spydde, berättar Eva-Britt.
När hon blev erbjuden ny operation 2007 med den nya gastric bypass-metoden tvekade hon inte. Illamåendet och kräkningarna försvann på en gång.
161 centimeter långa Eva-Britt, som för några år sedan vägde 108 kilo, hade ett BMI på drygt 41 och storlek 52 i kläder, väger i dag 60 kilo och är en slank 38:a.
Eva-Britt får ofta frågan om hon har lidit av sin övervikt.
– Nej, jag har aldrig haft några egentliga problem. Jag har varit aktiv, rörlig och offentlig i alla fall. Övervikten har aldrig bekymrat mig, berättar Eva-Britt som arbetar på ett callcenter och är aktiv som kommunalpolitiker för Socialdemokraterna.
Men är det rätt att skattepengar ska betala operation för enskilda personers övervikt? – Definitivt, det är en operation som alla andra och som alla har rätt till. Utgifter för operation sparar man dessutom in i slutändan för att slippa behandla knä- och höftleder och hjärt- och kärlsjukdomar. Samhället tjänar även på att slippa betala för sjukskrivningsdagar.
Varför blev du överviktig? – Jag och mina kompisar festade mycket när vi var runt 20. Till saken hör att jag också tycker mycket om godsaker. Jag brukar säga: jag blev inte alkoholist, men däremot en fruktansvärd snasklisa. Det är min förklaring.
Före operationen hörde fikabröd och mjölkchoklad till Eva-Britts dagliga diet. På väg hem från jobbet och mataffären kunde hon lätt trycka i sig “tre för tio” som hon kallar chokladgodisarna som ofta står strategiskt placerade i stora plastbaljor bredvid kön till kassan.
“Det godis man äter i bilen, och som ingen ser, det blir man inte tjock av”, lurade Eva-Britt sig själv.
Numera köper Eva-Britt ett par skivor rostbiff om hon blir akut hungrig och måste äta något för att få snabb energi.
– Jag fixar inte det söta längre. Då mår jag jättedåligt.
När hon går på restaurang äter hon mest kött.
– Här i Kalix finns en restaurang med underbar pepparstek. När jag går dit äter jag först upp köttet. Sedan smakar jag en av potatiskroketterna som följer med och sist äter jag lite grönsaker. Det funkar.
Hon har hela tiden haft familjens stöd. Maken Christer har sett personligheten Eva-Britt bakom alla överskottskilon.
– Och mina tre söner har aldrig sagt något. Mamma är alltid mamma oavsett vad jag väger.
Ibland går Eva-Britt på informationsträffar för överviktiga som står i kö för operation. Då brukar hon berätta hur viktigt det är att ha familjen med sig. Men också understryka att hela familjen inte ska drabbas om en förälder beslutar sig för att genomgå operation.
– Om familjen vill äta semlor ska de få göra det.
Hon är glad att hon hann bli opererad i tid.
– Man måste inte vänta tills man har ett BMI på 45 eller 50…
Numera är hon inte speciellt orolig för att hon ska få reumatism som finns i släkten. I alla fall inte på grund av övervikt.
– Det bästa är att slippa tänka på sjukdom. Risken att drabbas av överviktsrelaterade sjukdomar har ju minskat rejält.
Det finns många andra fördelar också.
– Nu behöver jag inte gå till en specialaffärer för att köpa kläder. Nu kan jag gå vart som helst om jag vill köpa en ny bh, skrattar Eva-Britt.
Av: Kersti Byström
