Jag har en kompis som pratar med döda. Eller åtminstone halvdöda. Han jobbar på sjukvårdsupplysningen.
Hela dagarna sitter han och tar emot telefonsamtal från folk med olika åkommor, lugnar dem, skickar dem vidare, ber dem ta foton av sina utslag.
Vi satt häromsistens och pumpade honom. Han lämnade förstås inte ut några personliga detaljer. Vi försökte få honom att berätta vilka kändisar som sökt för vilka könssjukdomar, men hans läppar var förseglade.
Däremot gjorde han några mer allmänna iakttagelser. Om svenska folkets vana att lägga ifrån sig avlånga föremål på diverse märkliga platser i hemmet, till exempel. Det är inte klokt vilka udda platser folk placerar udda saker på och sedan råkar sätta sig nakna på.
På datorn kan han se ungefär var i landet folk ringer ifrån. Om någon ringer från långt ute på vischan så är han alltid beredd på det värsta. Generellt sett är landsbygdsbor mindre benägna att söka hjälp och drar sig ibland lite för länge för det. Då kan det mycket väl röra sig om någon som gått runt med en varande böld i ögat i ett halvår eller haft känselbortfall “från halsen och neråt” sen en månad tillbaka.
Jag associerade förstås till Beppe Wolgers gamla monolog “Bunta ihop dom”, den där Lars Ekborg som karsk norrlänning inte vill ha ambulans när han sågat ett hål i magen stort nog att “kasta in hatten i”: “Ambulans? I helvitte! Jag tar fembussen!”
Ringer folk från valfri innerstad är det oftare att de lider av vad som tydligen på medicinspråk kallas “en fjärt på tvären”.
Vi frågade vidare och undrade om sjuksystrarna som sitter och svarar sedan skvallrar mycket med varandra om dem som ringer. Min kompis skakade häftigt på huvudet.
Vi hetsade: “Kom igen! Det är klart att ni har ‘Veckans stolle’ på anslagstavlan i personalrummet! Sånt har de väl på alla arbetsplatser? Är det nån som inte tror att passpolisen samlar ihop de absolut vansinnigaste fotominerna och sedan gör fikarumskollage av dem?”
Men han insisterade. Kollegorna är benhårda med sekretessen. Alla sitter i varsitt bås och samtalar med patienterna och sedan nämner man dem inte för varandra.
Fast okej, det finns ett undantag. Det händer att kvinnliga kollegor ropar på honom och säger att hon har en av Dom på linjen. Dom är gubbarna som inte berättar så mycket om sin egen kropp utan mer vill veta detaljer om tjejernas. Dom ringer regelbundet. Dom pratar alltid med hesa röster, men det är aldrig heshet de söker för. Dom blir alltid omedelbart friska och lägger genast på när Dom blir vidarekopplade till en manlig sjuksyrra.
Det var ett lärorikt samtal vi hade. Jag vet inte om min respekt för mänskligheten ökade, men helt klart ökade min respekt för de tappra kämparna på sjukvårdsupplysningen.
