Lisa Förare Winbladh: Tänk att jag är närapå den enda som är normal!”

Det finns något väldigt vackert i insikten att vi lever i parallella verkligheter, och att vi alla processar tillvaron på olika sätt, skriver Icakurirens krönikör Lisa Förare Winbladh.

Lisa Förare Winbladh: Tänk att jag är närapå  den enda som är normal!

Jag har länge förstått att jag tänker på ett lite annorlunda sätt. Inte särskilt strukturerat, mer som massor av snabba intryck och sedan omedelbara associationer till helt andra saker. Ett slags fragmentfyrverkeri. Men nyligen fick jag veta att de flesta andra liksom har ett inre kommentarsspår till sitt liv. Jag la upp informationen om detta på Facebook och frågade mina bekanta om de hade en “inre röst”.

Och jo, en överväldigande majoritet tänker med en röst, eller i alla fall tankar tydligt formulerade i ord och meningar. Typ en demon! Några skrev artiklar ­eller poem i huvudet med hjälp av rösten. En man ­hörde två röster när han läste engelska böcker, eftersom hans demon gjorde en löpande översättning. Vissa var trötta på rösten som malde på. De flesta hörde sin egen röst, andra hörde en främmande röst eller dialoger. En författares inre röst berättade hennes liv ungefär som en godnattsaga när hon var liten. Ett par personer hade en ständig spelfilm i sitt huvud. Någon berättade om en vän som tänkte på svenska men räknade på sitt modersmål. 

Världen skälvde lite när jag insåg att jag är närapå den enda som är normal och att alla andra är jättekonstiga. För enda gången jag skapar ord och meningar i huvudet är när jag skriver, läser eller diskuterar. Annars då? Tja, omvärlden bara existerar utan att jag sätter ord på intrycken – formuleringarna kommer först när jag behöver dela tankar med andra. Det visade sig att flera brukade uppleva konst och musik på det sättet: ordlösa intryck och sensationer som det ibland var en utmaning att ordsätta.

För mig och andra blev det en omvälvande diskussion. Fast det konstigaste är att vi pratar så lite om hur vårt medvetande fungerar. Trots att så många älskar att prata om sig själva. Flera hittade själsfränder i tråden, främlingar som fungerade på likartade sätt.

Det finns två myter som berättas om människogrupper som lever mer ursprungligt och nära naturen. En är att det funnits folk som inte hade något ord för skog, vilket skulle bero på att de levde i skogen och tog den för självklar. Den var helt enkelt normaltillståndet. En annan halvmyt är att eskimåspråken yupik och inuit har extremt många ord för snö, eftersom de ­behöver fler termer för att beskriva skillnader i det som omger dem. 

Orsaken till att jag tar upp dessa myter är att vi har en tendens att se andra gruppers registrering och tolkning av omgivningen som avvikande, men tar för givet att alla i vår egen grupp fungerar ungefär likadant. 

I själva verket lever vi alla i parallella verkligheter, eftersom vi processar tillvaron på mycket olika sätt. Det finns något väldigt vackert i den insikten och svindlande att förstå hur andra tänker. 

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top