Dags att summera både här och där, året på jobbet, året med familjen, nyhetsåret, filmåret och allt vad vi nu kan tänka oss göra avslut kring.
Somligt sätter vi punkt för, annat följer med in i 2020.
Äldsta dottern verkar ha hamnat på en bra plats i tillvaron. Hon har en som det kallas neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Syns det på henne? Nej, absolut inte. Märks det på henne? Nej, de som träffar henne på jobbet eller i kompiskretsen ser helt säkert en toppenfin, glad och snäll kvinna (jag är förvisso partisk här), och hennes katt lär inte ha något att anmärka på.
Men vi som lever nära henne vet att de där bokstäverna har givit henne utmaningar som gör det lite svårare för henne att hantera vissa saker. Vi vet att bland vuxna som lever med adhd är det inte ovanligt att bli sjuk av stress, eller deprimerad. Nej, min dotter har aldrig rusat runt, väsnats eller röjt bland skolbänkarna som barn, hon har den sorten som kallas add, och röjet och kaoset pågår inne i hennes huvud istället.
Inte konstigt att det händer att somliga människor med adhd självmedicinerar med hjälp av droger, som alkohol, för att få tyst på kaoset, få vila från de tusen tankarna som spelar rundpingis i skallen.
På internationella funktionshinderdagen 3 december släppte Funktionsrätt Sverige rapporten Respekt för rättigheter?, som visar att Sverige inte lever upp till FN:s konvention om att personer med funktionsnedsättningar har rätt att leva ett självständigt liv och delta i samhället som alla andra.
Tillgänglighet. Möjlighet att ha en fungerande vardag. Min familj är långt ifrån hårdast drabbad, ändå har vi upplevt vilka utmaningar det kan vara att få fason på tillvaron. Att få känna sig behövd, göra nytta, och allra helst kunna försörja sig själv.
Som alla andra föräldrar önskar jag mina barn att få vara självständiga vuxna, att få känna sig nöjda och fungerande. Bättre julklapp än så kan jag inte föreställa mig.
