Det kan säkert vara underhållande, själv har man det ju rätt svårt med sina egna tillkortakommanden.
Tv och radio undviker jag helst helt. Rätt ofta ringer de från Gärdet och vill ha med mig efter något jag skrivit, en diskussion, en debatt, ett samtal. Jag tycker uppriktigt att jag som skribent i till exempel Dagens Nyheter (och Icakuriren!) har bra utrymme och tar tillräckligt mycket plats – och som sagt: Jag skriver hellre än jag talar. Jag behöver inte sitta i rutan och breda ut mig där också, om i stort sett vad som helst.
Under senare år har jag däremot lärt mig att uppskatta publikkontakten – och då är ju föreläsandet alldeles utmärkt. Eller rättare: Jag föreläser mindre, samtalar mer. Jag gillar både att ställa och svara på frågor inför publik numera. Både egna och andras.
Föreläsandet, och i viss mån även skrivandet, är ju i första hand inte något man tvångsmässigt sysslar med för att berätta för någon annan hur det är, och hur det skall vara, för mig har till exempel ett offentligt samtal mest blivit till ett sätt att testa mina egna argument på. Vad har jag att komma med? Tre mejlare tycker att jag är helt slut, både som människa och kritiker – har de kanske en poäng?
Folk är irriterade: “Med vilken rätt kallar du dig kritiker!?” “Hur blev du det?” “Varför inbillar sig just Du att du sitter på det rätta svaret?”
Man mår bra av att ställa sig de frågorna själv, men det blir mer spännande när någon annan gör det, och man tvingas formulera sig på direkten.
Har man något bra svar? Hur kom jag egentligen till just den här punkten i mitt liv? Vem gav mig rätt att bedöma både film och tv, böcker, författare, regissörer och (stackars) skådespelare!?
Häromdagen skrev jag att en känd svensk skådespelare var rätt usel i en rätt usel tv-serie.
Många tyckte att jag hade rätt – andra ville ge mig ett kok stryk. Jo, faktiskt, några stycken var mycket upprörda. “It comes with the territory”, som man brukar säga i Amerika.
När jag var ung och arg (på riktigt) skrev vi i skoltidningen att “Det är rätt att göra uppror”, vi älskade Leif Panduros Skit i traditionerna. Jag har på senare år förstått att de betydligt yngre gärna vill peta ner mig från piedestalen, tronen, kritikertornet.
Det gör de helt rätt i – och jag kommer ta den sista striden. Så småningom…
