Fredrik Kullberg: Vart tog tågfyllot vägen?

Ombord på ett tåg, någonstans i mitten av landet. Kaffet är varmt och utan-för fönstret svischar kalhyggen förbi, emellanåt något döende samhälle med övergivna frikyrkokapell...

Fredrik Kullberg: Vart tog tågfyllot vägen?

Ombord på ett tåg, någonstans i mitten av landet. Kaffet är varmt och utan-för fönstret svischar kalhyggen förbi, emellanåt något döende samhälle med övergivna frikyrkokapell och monsterjeepar med extraljus: “det riktiga Sverige”

På andra sidan gången: en mamma med cirka nioårig son. Båda försjunkna i varsin skärm. Mamman pillar på mobilen, sonen är inkapslad i hörlurar och grejar febrilt med sin platta. De har inte utbytt ett ord sedan Gävle.

På stolsraden framför mig pratas det desto mer. En kvinna, väldigt hälsomedveten vad det verkar, sköter det mesta av snacket. Socker är rena giftet och det är viktigt det här med balans. Hennes stolsgranne, en herre i sextioårsåldern, inflikar ett svagt men artigt “jaha?” eller “intressant!” då och då. Kanske han helst av allt vill vara ifred.

Bläddrar lite i SJ-tidskriften Kupé. Åttasidig intervju med yngre halvkänd komiker, tips om kombinationen tåg-hyrcykel, ganska mycket om miljön. Inget som riktigt får fäste. Tankarna vandrar åt annat håll. Som: vart tog det förut så obligatoriska restaurangvagnsfyllot vägen? Ni vet den där tjatige, överförfriskade killen som ofta var iförd jeansjacka och alltid, alltid skulle slå sig ner bredvid en själv. Död i skrumplever, antagligen. Drickandet på tågen har blivit mer diskret.

En överviktig dam med foten i stödbandage gör ett egendomligt intryck. Medan jag själv tillhör typen som jämt måste ha något läsbart för ögonen, en telefonkatalog i riktigt desperata fall (faktum är att telefonkatalog-en kan vara riktigt underhållande), sitter den här kvinnan och stirrar, rakt fram och rätt ut i evigheten, i timme efter timme. Kollar inte ens på utsikten. Är hon kanske död hon också? Nej – plötsligt rycker hon till och tar sig en pytteliten klunk ur en colaflaska. Sedan tillbaka till stirrandet.

Tar en tjuvkik mellan sätena. Den artige herrn har fått en bunt värdecheckar i näven.  Samt reklam för R.A.G.E-detektorn, vad nu det är för något. Aha – hans hälsomedvetna medpassagerare är förstås egenföretagare i mumbo jumbo-branschen. Smart av henne att utnyttja tågresan till marknadsföring! Eller har hennes entusiastiska försäljningsteknik en snarast avkylande effekt?

“Mamma?”. Pojken med spelplattan har tagit av sig
lurarna, och söker kontakt med sin mor. Hon är inbegripen i ett mobilsamtal, och varken hör eller ser honom. Pojken ger upp och är snart igång med plattan igen.

Framme. När jag klivit av och går längs perrongen, ser jag att lokföraren är en ung tjej, med långt blont hår uppsatt i hästsvans. Hon lutar sig ut, vinkar och ler. Dock inte åt mig, utan åt någon som jobbar på stationen. Hon ser enormt lycklig ut i sitt stora lok.

Och så mycket mer hände inte egentligen.

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top