“Ska det vara så svårt att säga hej?” Det frågar sig Ulf Elfving i en krönika nyligen, där han ondgör sig över vår oförmåga att möta våra medmänniskor med en blick och ett hej, och jag kommer att tänka på en beskäftig kampanj som drogs igång i barnens skola för en herrans massa år sedan: Hej-kampanjen.
Några föräldrar engagerade sig med enorm frenesi. Det delades ut knappar att bära på rockslaget, där det stod “Hej!”. Själv hamnade jag nästan i trotsåldern av den där kampanjen, löjligt nog. Informationsbrev gick ut med uppmaningar om att vi skulle bära hej-knappen på väl synlig plats, varje dag. Så här långt efteråt får jag erkänna att jag aldrig bar den. Det kändes som om någon försökte mästra mig (jag, en storasyster med tre småbröder, det finns ingenting i mig som uppskattar när någon försöker läxa upp mig, det är ju jag som brukar stå för fostrandet…).
Ursprunget till hej-kampanjen var att någon menade att vi föräldrar hälsade så dåligt på varandra på skolgården. Och om inte vi vuxna hälsade på varandra, hur skulle det då bli för barnen?
Grejen är ju att barn är tusen gånger bättre än vuxna på att säga hej och vinka till främmande människor, på att börja prata med vem som helst på bussen.
Det enda jag försökt lära mina barn när det kommer till hälsningar är att ta i hand med ett fast handslag. Att hälsa genom att titta någon i ögonen, sträcka fram handen och fatta ett vänligt men bestämt tag i den andras hand. Det ger ett första intryck som säger “jag ser dig”. Inte “jag sträcker fram min slappa hand men vill egent-ligen inte träffa dig”.
Och självklart ska det inte behövas någon kampanj för att vi vuxna ska säga hej till varandra. Det här vet ju redan alla båtmänniskor. Det finns väl ingenstans det hälsas så friskt som till sjöss. Och det är så mänskligt och sympatiskt. Ett hej till den du möter är att hissa vit flagg. Och samtidigt visa jag finns här, säg till om jag kan göra något för dig.
I det här numret av Icakuriren bjuder vi både på kaffets historia och en gammal klassiker, kycklinglevermousse. Hör gärna av dig, för att berätta vad du tycker om Icakuriren och vad du skulle vilja läsa om, eller bara för att säga hej!
