I källaren i barndomshemmet stod under en period ett flipperspel, och det var ju höjden av lyx. Bara det att vi syskon var tvungna att betala vår bror, flipperspelsägaren, varje gång vi ville spela.
Min bror har alltid varit påhittig och driftig. Haft näsa för affärer, som det brukar heta. Såklart har han också satsat på en del mindre framgångsrika projekt. Som den gången han köpte en tunna järn-
triklorid för 500 kronor, en förmögenhet för en skolpojke. Han såg framför sig att han skulle sälja mindre partier genom Gula Tidningen, till folk som skulle etsa kretskort (be mig inte utveckla detta, jag har själv aldrig känt behov av att köpa järntriklorid).
Nå, det var nu inte så många som ringde på den där annonsen.
Tunnan stod där i garaget, och till slut tror jag min brors lärare av medömkan köpte ett parti till tekniklektionerna i skolan.
Men min bror lät sig inte nedslås, och många projekt och år senare är han idag egenföretagare. Och kunnig inom områden där jag har stora kunskapsluckor, eller snarare svarta slukhål. När han börjar prata “ingenjöriska” och försöker förklara något om motorer för mig, så blir jag blank i huvudet.
Å andra sidan, när vi har rest tillsammans har det visat sig att han har lokalsinne som en vandrande pinne. För mig är det obegripligt att samma person som kan bygga en motor i sömnen går åt helt fel håll tredje dagen vi lämnar hotellet på väg mot city. Då är det min tur att kliva in och leda oss rätt.
Vår krönikör Linda Skugge skriver i det här numret av Icakuriren om högskoleprov och intelligenstest.
Ju högre resultat, desto bättre människa? Ja, kanske säger ett sådant test något om hur väl man presterar under press, eller hur mycket fakta man minns.
Men när jag behöver stöd, ringer jag inte den med högst IQ.
Vilken tur att vi människor kompletterar varandra. Annars skulle många garage vara fulla av misslyckade satsningar, och vi alla gå lite mera vilse i tillvaron.
