Hur kunde, 2015, tiggeriet bli till den mest diskuterade politiska frågan i Sverige? Är det rentav den viktigaste politiska frågan vi har framför oss?
Självklart inte. Det är nästan enbart politisk populism bakom problematiseringen, det finns inget som helst politiskt uppsåt heller – eller allvar.
Och ändå: Vi pratar tiggeriet varje dag. “Jag ger, och jag ger aldrig, och jag ger dom lite mat och han fick en varm jacka och en banan av oss”.
Och den ena historien är värre än den andra, vandringssägnerna sprider sig som ringar på vattnet: Det är mystiska svarta Mercedes som plockar upp tiggarna efter “jobbet”, “jag har hört (!!) att det kom in en tiggare och växlade in 4 000 kronor på bara några dagar – hon tjänar lika bra som jag”.
Den hyllade, lovsjungna, nu allenarådande tillbedjan till globaliseringen har en annan sida av myntet också: Kapital och människor skall få röra sig fritt, verksamheter kan placeras om och utnyttjas bättre på en plats 380 mil härifrån, våra ungar kan plugga var som helst, bo var som helst, behöver inte ens ett pass. Sing halleluja.
Problemet är ju när de riktigt fattiga, från länder som ingen ens vill minnas namnen på, också får för sig att de har samma politiska rättigheter som vi andra. De fattiga i till exempel Rumänien har förstått att det är något mindre jävligt att vara fattig i Sverige, Danmark, Tyskland.Men den del av globaliseringen och EU och Schengen har vi väl inte bett om, eller röstat för? Just den strömmen måste väl gå att stoppa?!
Jag tycker att det är utmärkt att de kommer hit – jag tycker det är överjävligt hemskt att tusentals människor dör på Medelhavet i desperata försök att nå drömmarnas Europa, men det sätter också fingret på en av de viktigaste frågorna i vår tid: Frihet för vem? Är det vi européer och vi svenskar som har patent på just frihet?
Gäller det bara vissa, över en viss inkomstgräns? Där ligger knäckfrågan.
För 130 år sedan lämnade miljontals flyktingar Europa för Amerika, de svalt, de förtrycktes, de plågades av överheten och kyrkan. De tog sig över havet, många dog på vägen.Är det verkligen så stor skillnad, eller
någon skillnad alls, på Karl-Oskar från Ljuders socken i Småland och de fattiga från Rumänien eller Somalia
eller Etiopien?
De letar efter ett värdigt liv att leva – är det vår historiska uppgift att stoppa dom? Inte min iallafall.
Av Johan Croneman
