Johan Croneman

"De här männen är som tickande bomber"

Johan Croneman

Det pratas enormt mycket om näthat – alla elaka jäkla troll där ute på nätet. Tidningar gör reportageserier, tv granskar och avslöjar. Kändisar, artister, debattörer och journalister berättar om mejl och Twitter och sms. Kampanjer, smädelser, drev. Det är sannerligen ingen vacker läsning. Helt unga tjejer berättar om bloggar och mobbning, bilder läggs ut på Instagram, hot och helvete. Unga killar hatar loss på olika fotbollsforum så att det gör ont långt in i själen. Det verkar gå i alla åldrar, verkar finnas bland alla typer av etnicitet och kön och klass. Hen och den och dem.
Men, i en grupp är det värre än värst: Bland de medelålders männen – och de något äldre farbröderna. Och gubbjävlarna. Där väller och rullar bitterheten fram med en tsunamis styrka. Den går liksom bara inte att hejda.
Man behöver bara läsa några rader i dom där mejlen för att förstå att detta är en medelålders manlig röst som så länge ansett sig vara satt på undantag, som inte fått synas på åratal – “Ingen lyssnar på mig. Varför finns jag inte längre??!”

Mest hatar de kvinnor, därefter invandrare, på klar bronsplats ligger samtliga (!) journalister, hela media- och kultureliten. Kulturkoftorna, kulturmarxisterna. Mest gillar de Sverige, det spelar ingen roll vad det gäller. Det gamla, riktiga Sverige.
Om de så har skilt sig och blivit av med vårdnaden om barnen – det är Sverige som gäller.
Om bara Sverige hade gällt hela tiden, och för alla, så hade detta inte hänt. Kvinnorna har blivit osvenska, invandrarna är osvenska, journalisterna är Sverigehatare. Det är en manlig kultur som de har blivit rånade och bestulna på!!
Man undrar verkligen i vilket rum – eller mellanrum – som allt detta hat har varit lagrat? Vad är det som till vardags inte tillåts pysa ut? Vad är det som har hänt med alla dessa män som inte längre syns? Är det ens konstigt att det sipprar ut, kokar över, exploderar..?

De här männen är som tickande bomber. Det kan liksom smälla vilken dag som helst. Man kan t o m känna igen dom på stan, på hundra meters avstånd. Det är som kramp. Det är deras kamp.
Alla får en plats, alla tycks ha ett forum, alla tycks få sina röster hörda, alla förutom de förbisedda, glömda, ensamma medelålders männen. Vad gör vi med dom..?!

 

Av Johan Croneman

Bli prenumerant

Icakuriren är din självklara vän i vardagen. Veckans måltider, stöket i hallen, och människors livserfarenheter ligger oss varmt om hjärtat.
Som prenumerant på Icakuriren läser du tidningen gratis i appen FLIPP. Du kan börja läsa tidningen i FLIPP direkt efter ditt köp.

Börja prenumerera på Icakuriren idag.

Scroll to Top