Många av er har säkert sett åtminstone en del av eländet – och jag är övertygad om att de flesta av er är helt överens med mig: Mer fördomsfullt än SVT:s Under samma tak kan knappast ett tv-program bli.
Fem “unga” skall under några veckor flytta in i samma hus som fem “gamla”. Där skall de konfronteras över generationsgränserna – kan unga och gamla leva tillsammans, kan de över huvud taget kommunicera?
De “unga” i serien deklarerar från början att alla gamla är bittra, tjatiga, ja, lite allmänt äckliga rent av.
De gamla i samma program gör från början klart för oss tittare att alla unga är självupptagna, slarviga, ohövliga och allmänt störiga.
Väldigt ofta bygger bra film och sevärd tv på en viss typ av schabloner och klichéer – de är inte sällan helt nödvändiga för att på mycket kort tid beskriva och gestalta relationer, motsättningar, historiska skeenden. Även klichéer måste emellertid behandlas, och organiseras, varsamt. Man måste till och med känna kärlek till schablonerna, och hitta kärnan även i dom.
I Under samma tak finns ingen täckning alls. Det är bara två tomma substanslösa påståenden som möts – och ingenting blir sagt. SVT har utsatts för massiv kritik, de tycker själva att det är bra public service. Det är bara en snobbig elit däremot. Alla som delar SVT:s kritik av kritiken räcker upp en hand…?!
Nästan alla människor jag känner har en mormor, farmor, farfar som de har, eller har haft, långa och kärleksfulla relationer med, hundratals minnen från somrar och kök och bak – ofta till och med ljusare minnen än dem med de egna föräldrarna. Äldre människor avgudar ibland sina barnbarn lite för mycket, men oftast är det tröstande och fint och djupt och lite vackert rent av. Generationsmotsättningarna är ungefär desamma över historiskt väldigt lång tid, och visst kan det vara både underhållande och viktigt och intressant att sätta ljus på just dem, det har med allvar och humor skildrats både på film och tv tusentals gånger – men att bränna in de djupaste fördomarna i pannan på oss och få både unga och gamla att kollektivt framstå som helpantade utan hopp är mer än irriterande. Dessutom i SVT.
Det är nästintill en skymf. Och det är givetvis kreerat av en desperat och på idéer dränerad medelålders medieklass i karriären – “det här kommer nog idioterna att gilla”.
Det är tittarförakt över alla gränser. Och är det inte nästan allas vår plikt, vi som fortfarande värnar public service och kvalitet och det som återstår av “det gemensamma”, att sätta ner foten. Vad sägs om en gammal hederlig tittarstorm? Gränsandes till orkan, tack.
Av Johan Croneman
