Jag gick förbi en telefonkiosk häromdagen – en telefonkiosk!! Minns ni dom? Den såg dessutom ut att vara sprillans ny. Funderar på att bevaka den i några dagar. Vem använder telefonkiosker? Det kan ju inte vara helt – normalt.
Minns ni de gamla gröna automaterna, stora som elskåp och med en enorm bakelitlur, och så tutade det plötsligt och då var man tvungen att lägga i mer pengar. Det rasslade på ett alldeles speciellt vis när mynten gick igenom.
I Göteborg i mitten av 70-talet fick man gå till Televerket och beställa sitt utlandssamtal “Varsegod, det blir hytt nummer sju”.Man fick röka också i de rödvadderade båsen!
När jag gjorde lumpen på Gotland var vi trettio hemlängtande killar med en gemensam telefonautomat på luckan.Man stod och satt och låg och köade. Och allt man sade kunde avhöras utan problem.
Jag hade personsökare i början av 90-talet, de var riktigt snygga och man kände sig enormt speciell när det surrade till, man kunde klämma fast dom i bältet och man var väldigt “busy” om man hade personsökare.
Jag har faktiskt på allvar funderat på att slänga min mobil, nej, inte på allvar förresten, men jag har tänkt tanken att inte ha någon över huvud taget, eller åtminstone prova att vara utan den en månad, eller en vecka – skulle man klara en dag…?!
Skulle min omgivning klara det?
Ni vet hur oerhört irriterade folk blir när de inte har lyckats få tag på en – på flera timmar! Ni vet ju också hur oerhört irriterad man själv blir: “Men varför i helvete har människan en mobil om hon inte svarar i den!!?”
Att inte vara anträffbar på en hel dag är det snart lagstiftat mot, det är i de flestas ögon helt klart kriminellt.
Och tänk er uppsynen hos vänner och bekanta och kanske arbetsgivare när man helt plötsligt och utan förvarning säger: “Jag har ingen mobil längre”. “Jobbigt att tappa den”. “Nej jag har inte tappat den, jag har lagt av med mobil”. Män i vita rockar skulle förmodligen komma och föra bort dig.
Mobil säger man väl inte längre. En god vän som driver ett kafé upptäckte att någon glömt sin mobil, hon misstänkte vilket sällskap det kunde vara och ringde snällt upp till kontoret där de jobbade. “Jag tror att någon hos er kan ha glömt sin mobil nere hos oss”. “Nej, det kan inte vara någon härifrån, vi har iphones…”
Jag ska smyga ner till den telefonkiosken någon kväll och ringa. Jag kommer förmodligen viska “Hej, det är jag, jag ringer från en telefonkiosk”. Det är vardagsdramatik på högsta nivå.
Av Johan Croneman
