Ofta anklagas jag, särskilt i min roll som kritiker, för att vara “bitter”. Rätt snart inser jag att mannen/kvinnan (det är nästan alltid en kvinna, sant!), som ringt, mejlat, skrivit eller sms:at har en väldigt diffus bild av vad bitterhet egentligen är för någonting. Ofta handlar det om följande: Jag har skrivit något kritiskt om deras favoritprogram på tv, den bästa film de sett, deras älsklingsskådespelerska – och det måste ju finnas en rimlig förklaring till ett sådant osakligt påhopp, eller hur…?! Mannen bakom orden, det vill säga jag, måste vara bitter.
Jag går enligt den definitionen omkring med en bitter smak i munnen, som jag inte blir av med. Jag är bitter på grund av missräkningar i mitt eget liv, jag är dyster, sarkastisk, hatfullt ironisk och misantropisk (Svenska Akademiens Ordbok, SAOB, lär oss allt!!).
Och det är ju också därför som jag vänder mig åt fel håll och skjuter in mig på fel sak och fel person. När allting egentligen ligger i mig. Jag är alltså en äldre bitter man – dubbelt värre!
De flesta som känner mig skulle förmodligen säga att jag periodvis är lite pessimistisk, lite svart och lite cynisk. Jag borde försöka leva lite mer i nuet, säger dom. Och jag försöker!
Ingen som jag riktigt känner har någonsin anklagat mig för att vara bitter.
Samma personer skulle nog också säga att jag är glad, och rolig, och lite (!?) underhållande – så länge jag håller mig till att berätta samma historia bara En gång (själv tycker jag nog att en bra historia sätter sig riktigt ordentligt först den fjärde eller femte gången…). Och visst, jag har lite för lätt för att hitta det mest djävliga i en situation: “Ja, du, Västerbron kan nog ändå vara det bästa alternativet.”
Jag blir inte ledsen om någon kallar mig bitter, jag blir arg.
I flera år har det snarast varit mer regel än undantag att exempelvis kalla Ulf Lundell för “bitter”. Han är supergammal (över sextiofem!!) och har flera gånger formulerat sig kring sin generations kollektiva besvikelse. Om det ligger någonting i det han skriver? Spelar ingen roll: Han är bitter!
När jag var 27 år skrev jag en dikt (man gjorde sånt på den tiden), den går så här: “Jag säger//att bitterhet//är var mans rätt//till dålig andedräkt//Du säger//att jag luktar gott”.
Jag har inte en aning om vad det betyder – men visst låter det nästan helt sant…?!
