Så var det dags att packa upp böckerna igen. Bokhyllorna äntligen på plats – för jag vet inte vilken gång i ordningen. Hur många gånger har jag flyttat i mitt liv, bytt lägenhet, bytt stad, brutit upp?
Den här gången hade böckerna stått
undanpackade i ett par tre år. Det är böcker som varit med om mycket. Många ryggar har blekts med åren, en del har fått små fula märken, inte så många, men några, är rena lösbladssystemet. Min förtjusning i 60-talspocket har haft sitt pris. Det är väl kanske några tusen titlar.
“Har du läst alla de här?”, undrar många, en del låter sig imponeras, andra är skeptiska. “Tror du att du är nåt särskilt bara för att du har många böcker?!”
“Jag har lika mycket i källaren” – det har jag slutat säga. Många tror verkligen bara att man vill imponera.
Den här gången hade jag verkligen bestämt mig för att rensa, slänga, ge bort.
Satt på golvet med dammsugaren, plockade upp dem en efter en – och gjorde det största misstaget man kan göra: Jag började bläddra. Och så var det kört.
“Pappa, du kan inte läsa varenda bok innan vi skall sätta upp dem”, sade Folke syrligt.
Sanning att säga var det precis det jag fick lust till. Det var som att – ännu en gång – dyka ner i sin egen minnesbank. Jag minns när jag hade läst böckerna, nästan alltid hade jag antecknat ett årtal och en månad, rätt många bar på dedikationer, från kamrater, flickvänner, syskon, föräldrar – från författare jag träffat.
Men framför allt kom några enorma läsupplevelser tillbaka, som när jag till exempel upptäckte Patrick White på 70-talet, den australiensiske författaren, och den enda Nobelpristagare som jag verkligen kan säga att jag läst. Och när jag läste Väinö Linna för första gången, och inte kunde sluta! Samma sak med Sjöwall & Wahlöö, jag gick på journalisthögskolan i Göteborg, men satt en vecka på ett klassiskt fik på Andra Långgatan och satte i mig alla de tio böcker som formar sviten Roman om ett brott.
Eller när jag tragglade mig igenom Peter Weiss Motståndets estetik under tre månader på Sätilaanstalten – det var ingen söndagsutflykt, i någon bemärkelse, men en extraordinär läsupplevelse. Det låter elitistiskt (och må så vara), men jag tycker synd om människor som aldrig får den där kicken av att läsa.
Jag kan bli avundsjuk på vänner som säger att de inte läst en bok som jag redan läst.
Jag plockade ut några av mina favoritpoeter och lade på nattduksbordet: Claes Andersson, Raymond Carver, Pentti Saarikoski, Arsenij Tarkovskij, jag lade dit en favorit-roman av Jim Harrison också, och en Stig Claesson, och Runebergs Fänrik Ståls sägner. Den fick jag av min bäste vän i julklapp 1985, med en fin hälsning.
Har ni läst Sven Dufva? Gör det.
Något vackrare, sorgligare och roligare, går inte att hitta i nordisk litteratur.
Herre min skapare vad jag är glad i mina bokhyllor!
Av Johan Croneman
