Oskar Ekman
ag är uppvuxen bland vapen. Mina tidigaste barndomsminnen handlar om att stryka över det blanka träet på en gevärskolv och storögt låta handen omfamna en hård och kall pistolpipa.
Min morfar var pensionerad överste. Längs väggarna i hans hall satt ett dussintal vackra och antika muskedunder, kronologiskt ordnade. Dessutom en handfull svärd och sablar och en del andra militärhistoriska föremål.
Som barn kunde jag titta på dessa vapen i timmar. Ibland lyfte morfar motvilligt ner en pjäs från väggen och hängde läderremmen över min tunna pojkkropp. Berättade om flintlås och slutstycken eller annat som jag inte förstod, och egentligen inte brydde mig om. Det var känslan jag var ute efter.
Bakom ett förhänge bredvid ytterdörren hängde också en batong och gömd i garderoben fanns en fullt fungerande tjänstepistol. När jag någon gång lyckades tjata mig till att få se på den (inte röra!) var lyckan total.
Tro inte att min morfar var vapenfetischist. Tvärtom. Han avskydde våld. Vapnen där hemma var bara minnen av ett långt yrkesliv och symboler för hans livs två viktigaste principer: familjen ska försörjas och landet försvaras.
I 13-årsåldern fick jag äntligen köpa en luftpistol. Den fick bara användas i morfars trädgård. Bakom garaget och med tomburkar som måltavlor och den stora grönsakskomposten som säkert kulfång. Efter varje pass måste jag göra vapenvård.
Några år senare närmade sig mönstringen och jag råkade vara politiskt yrvaken. Jag berättade för morfar att jag inte tänkte göra lumpen och “aldrig någonsin ville lära mig döda”.
Jag glömmer aldrig det ledsna uttrycket i hans ögon. Som inte berodde på att jag inte ville följa i hans fotspår, utan på att jag så tydligt missuppfattat något viktigt. Att jag blandat ihop simpelt våld med ett nödvändigt försvar av demokratiska principer. Men hans besvikelse gick nog över lika fort som den kom, han var sådan.
Min gamla luftpistol svävar nu som en lockande hägring i mina söners medvetanden. När de är hemma hos sin farmor får de ibland gå upp på vinden och vi plockar upp den ur flyttkartongen, där den ligger bland pingisdiplom och annan bråte från mitt pojkrum.
De stryker med mjuka små fingrar över den svartglänsande pipan. “När får vi skjuta med den, pappa?” “Hur laddar man, pappa?” “Kan man dö om man blir träffad, pappa?”
Vad är det med små pojkar och vapen?
Det ska bli fint att få peppra hål i lite colaburkar tillsammans med dem om ett par år. Framför allt för att det ger mig anledning att berätta för dem om något viktigt. Om min morfar.
En militär så olik man kan vara soldaterna i mina söners blodtörstiga dataspel. En allt igenom mild man, som alltid bar slips under trädgårdsoverallen och som hade tid för alla som behövde honom.
Av Oskar Ekman
