Jag är en riktig hjälte-wannabe

När jag var liten fantiserade jag om att skolan skulle börja brinna så att jag hjältemodigt skulle få tillfälle att rädda någon. Inspirerad av alla serietidningar jag slukade med hull och hår, drömde jag mig bort i min egen actionfilm.
Tänk att med Hulkenkrafter få bära ut en stackars lärare som satt fastklämd under katedern eller fira ner en flock skräckslagna tvåa­kluddare ur klassrummet genom fönstret med hjälp av ihopknutna Kånkenryggsäckar. Under mina nio grundskoleår inföll sig aldrig den typen av dramatik, men den här hjältedrömmen ligger ändå där och gror någonstans.

Problemet för oss hjälte-wannabes är att vi får för få tillfällen att utöva och pröva våra modigheter, såvida  vi inte valt ett yrke som polis eller ambulanspersonal.
De saker som jag faktiskt gjort som nog skulle kunna skrivas in i boken med Goda Handlingar behåller jag för mig själv. Skryt är inget för oss – Fantomen, Stålmannen och mig. Men jag blir ändå förvånad när inte alla tar tillfället i akt att få bjussa på lite vanlig hjälpsamhet.
När min unge låg i magen, nästan färdigbakad och jag var jätte-jätte-jättetjock så skulle jag handla lite mat. När jag kommit ut ur butiken  insåg jag att kassarna var för tunga för att jag skulle orka bära dem hela vägen till bilen. Någon kundvagn fanns heller inte i närheten. Till slut spanade jag in en stor herre och frågade försiktigt,
– Ursäkta mig, men jag har helt missbedömt min bärförmåga. Skulle du kunna vara så vänlig och hjälpa mig att bära de här till min bil?
Mannen tittade på mig som om det var det konstigaste han hört. Efter en bra stunds fundering (tystnad) greppade han motvilligt mina kassar och grymtade:
– Jaha, var har du bilen då?
– Jo, den står här borta. Tack det var jättesnällt av dig, hasplade jag ur mig medan jag vaggande försökte hinna med mannens snabba tempo.

Jag fortsatte att flåsande tacka hela vägen men han sa inte ett ord. Jag blev så nervös att jag glömde var jag ställt bilen så till slut sa jag: “Tack så mycket men nu orkar jag sista biten själv.” Mannen släppte kassarna och sa trumpet:
– Nästa gång får du säga åt gubben att handla i stället!
Jag stod kvar och insåg att bilen stod i nästa parkeringsrad och efter att jag hämtat andan drog jag kassarna de sista meterna till bilen.
Den här historien är så ofattbar för en hjälte-wannabe som mig. Hade jag själv fått frågan hade jag blivit så GLAD! Antagligen hade jag burit kassarna och den gravida kvinnan och matat henne med Snickers och sedan erbjudit mig att köra henne hem. Och i smyg drömt om att hon skulle börja föda pang bom där på parkeringsplatsen så att jag skulle få förlösa bebisen i bakluckan – och självklart skulle bebisen senare döpas efter mig. The End.